åt främlingars godtycko. Skulle man nånsin hört maken? — och liksom för att ge bättre luft åt sitt misshag, uppdrog den gamla frun ur klädningsfickan en I näsduk med röda ränder, hvarmed hon började fläkta sig at och an, men hade dervid det missöde att en påse med telgekitnglor, som legat förvarad i näsduken, nedföll på marken under det des: innehåll kringspriddes åt olika sidor. Har man sett, aj, aj mina sköna kringlor! Tänk om det är vått i gräset! Tack mitt kära barn! Se der ligger en till. Nej, inte der! —-— bredvid den stora stenen till venster, just der ja! — Mitt glasögonsfodral är oc borta, tror jag. Nej, dig icke b r, det ligger i högra kjolsäc ken — Jaså, han vill inte lemna Stockholm, han kan väl inte fara ifrån sina söta bröder, kan jag tro. Nå, han må göra hur han vill, då gör han som han är karl till. Du vänder om hem med mig, och stannar inte en dag längre i detta Babylon, detta Sodom och Gomorrha, der man aldrig hör eller ser annat än elände och gudlösheter af alla slag. Men, min goda tant — Ja, det var aldrig värdt du säger emot. Du ser att det gick som jag förutspådde, så att hela den här resan kunde ha varit ogjord om det inte varit för hudarne som Norling var så beskedlig och skaffade mig af med. Hör mig, min tant!, Jag skall gerna höra på om du talar resonabelt, men att släppa dig här på bar backe, det står man inte till svars med, söta barn. Jag har inte glömt de sista ord kära far sa till mig ionan vi foro hemifrån. Regina, sa han, kom ihåg att vi lofvat flickans mor, salig menniskan, att taga vård om barnet, och hon, det arma lifvet, skildes hädan helt röja I det hoppet. Tror du jag vill en gång stå der med skämmen både