Aftonbladet – 16 april 1868, sida 2

min far, och der jag för närvarande vistas är det omöjligt att få vexla två ord utan att bli aforuten. Medgifves. Illa nog att du skulle komma till staden denna årstid, då alla de våra redan begifvit sig af på flykten, så att det oerhörda inträffat, att fröken v. Turne nödgats taga in hos sin mors f. d. kammarpiga, en beskedlig skomakarhustru. Ett svagt leende, halft sorgset, halft medlidsamt krusade flickans läppar. Gör er inga illusioner, min far, genmälte hon lugnt. Vid hvilken tid af året som helst hade helt säkert den beskedliga skomakarhustrun varit den enda som erbjudit er dotter ett hem. Jag är fullt öfvertygad, att ingen af dem min far nyss benämnde de våra skulle innefatta oss under samma kategori. När man är fattig, ruinerad, då eger man hvarken vänner eller fränder, och ett adligt namn utan förmögenhet är i våra tider endast en börda mera. Den gamle herrn svängde sig på klacken och hvisslade en marsch; hans dotter återtog: Det var min afsigt att inhemta min fars tanke om mina planer för framtiden. Min dyra, oförgätliga mor, flickans röst nästan qväfdes at de frambrytande tårarne. Hon önskade att vi skulle vara tillsammans. Hennes sista ord till mig inneburo en bön att jag skulle om möjligt bli för min far en lika huld vårdarinna som hon varit. Min älskade, evigt begråtna Jeannette! Den gamle herrn förde med en tragisk gest näsduken till ögonen. Då dödsbudet träffade mig, förkunnande att hennes trogna, älskande hjerta upphört att klappa, var min första tanke att resa bort, långt bort härifrån. I Polens frihetskamp ville jag söka döden, men tyvärr voro mina finanser för tillfallet i oordning, civillistan visade idel