Aftonbladet – 16 april 1868, sida 2

Den stillhet som rådde rundtomkring afbröts hastigt genom ljudet af annalkande steg samt en munter, ehuru något osäker röst som halfhögt gnolade: flickor, vin och-kort hvar dag!... En nervös sprittning genomilade den unga flickan. På hennes höga marmorhvita panna lägrade sig ett drag af ovilja och hon tryckte handen hårdt mot Tjertat. Med en märkbar ansträngning vände hon sig derefter längsamt it den sida hvarifrån rösten hördes. Sångaren, eller egentligen den ostämda röstens egare visade sig nu emellan ett par yfviga rönnbuskar. Det ver en man nägot öfver femtitalet, med ett yttre som företedde en egendomlig blandning af elegans och armod i förening med en i ögonen fallande sträfvan att synas ett eller annat tiotal yngre än han i sjelfva verket var. Mustacher, polisonger, pipskägg och ögonbryn voro så finpenslade, så svartglänsande, att de långt mer tydde på konst än natur, så mycket mera som de glesa gråmelerade lockar, hvilka i nacken och vid tioningarne framstucko under en något förnött svartbrun peruk, syntes vara af en betydligt ljusare färg, en sak som troligen undfallit egarens uppmärksamhet. Hyn var rödlätt, till och med näsaa skiftade uti rose, och vissa små derå befintliga upphöjningar förtäljde om flitiga kampanjer under Bacchi glada baner. Blicken var öppen och fri, pannan slät, vackert hvälfd, ehuru helt och hållet saknande alla lessa veck och ojemnheter, vittnande om tanke, forskning eller oro. Kring den välformade munnen spelade ett sorglöst leende ansigte, hållning och later uttalade sig ett ättsinnigt öfverdåd, en bekymmerslös glädtighet. Med ett ord: det syntes vara ett af lössa mångå gamla barn, som männer höta,