Aftonbladet – 16 april 1868, sida 2

vi, befaller sina ödmjuka slafvar att regelmessigt trenne månader af de tolf krita fönsterrutorna och draga thädan, lika godt hvart. Ännu voro dock de flesta fönster i vår ilskliga hufvudstad okritade; ännu hade icke dessa illustra modedockor af begge könen hunnit bli blaserade på njutningen att exponera sina Jarigertaflolters damernas krephattar voro lika fraicha som kavaljerernas gula handskar; den bildande konstens tempel vid le begge torgen hade icke tillslutit sina portar — men det var i ellofte timman, det led mot slutet af Maj och de naturliga blommorna i skog och mark lade sista handen vid sina sommarparyrer, de, såväl som deras mera artificiella medsystrar inom stadens hank och stör. Sippor och gullvifvor lutade sina små, visa hufvuden tillsammans, syrenernas ståtliga plymer svajade för vinden, den späda, bjerta vårgrönskan färgade träden i Hagaparken, göken gol och lärkan slog sina drillar — det var vårt... Det var vår: vid foten af den furstlige tonskaldens minnesvård stod, försjunken i tankar, en ung flicka. Den djupa sorgdrägt hon bar upphöjde än mer hennes till genomskinlighet klara hy, nu purprad af aftonsoens glöd. Kring en ansigtsoval af så ren, så regelbunden formskönhet att den tycktes stammad från klassisk jord svallade en ljuslod af yppiga bruna lockar. -Glansen i de stora nattblå ögonen syntes halft beslöjad, kufvad liksom genom undertryckta eller i ysthet gjutna tårar. Oaktadt den sköna vandrarinnans hela yttre angaf att hon knappt wunnit öfverskrida den rålinie som skiljer varnet från ungmön, skulle likväl forskaren yckt sig i blickens vemod, i skuggorna på annan samt kring den slutna allvarliga munen skåda i läsbara drag mången utkämpad strid möt pröfningarne JCh sörgen.