Aftonbladet – 16 april 1868, sida 2

af den bevingade sångarskaran. Svanens klavan hörs ej mer bland vassen, han har.sjunvit sin dödssång och hans låga hydda har fallit i ruiner, Tikt Gustafs stortänkta fast ofullbordade skapelse. Och dessa kanaler, der gondolen sakta gled fram, bemannad med en glädtig skara smidiga hofmän, ädla riddare och högborna damer, strålande af lif, ungdom och skönhet, omhvälfda af bördens och rikedomens glans; — Hagas blåa band — denna fina, vattrade gördel, väfd af gråcerna och omgjordande din midja, du tredje Gustafs favoritsultaninna! Tyvärr! dess spår skall vandraren hädanefter förgäfves efterspana bland en yppig vegetation, måhända af timotej och klöfver, kungsladugården till fromma... ÅAfven här har nittonde seklets autokrat, den allt inkräktande prosan vunnit en eröfring på poesiens och skönhetens område. Men fastän Hagaparken icke längre åter strålar af skimret från Gustafs dagar äro dock dess stränder långt ifrån ödsliga. Öfver de sammetslena gräsmattorna framsväfva ännu ungdom och skönhet; den dunkelblåa vattenspegeln plöjes alltjemnt af lätta slupar och jollar, från hvilka ljuder skratt, skämt och sång; öfverallt, så långt ögat kan nå, varsnar man idel luftiga paviljonger, täcka villor, befolkade af emigrerade stockholmsbor, dem sommarsolen, flugorna och dammet jagat extra muros. Ett skönt men evigt enahanda tröttar ju till slut; hufvudstaden har sina behag, det kan ej nekas, men att hela sommaren dag ut och dag in dricka kallt kaffe I Strömparterren eller varmt seltzervatten i Torget, hvem kan väl låta sig nöja med slikt? dessutom, modet — denne oinskränkte monavk, mot hvilken hvarje revolutionsförsök städse visar sig vanmäktigt — mödet, säga