Aftonbladet – 15 april 1868, sida 2

kom en gång hvarje sommar och helsade på i det gamla slottet i kap ned sin gemål och en son, lilla Felix, hvilken af ung och gammal betraktades som ett litet underting och blef om möjligt ännu mera tillbedd än hans sköna mor varit det. Werner erfor, som alltid, den gamla förtrollningen i hennes närhet, kände, då han någon gång blickade 1 hennes ögon, en smärtsam oro, men medlet att bryta förtrollningen var dock nu funnet — funnet i hans hustrus klara öga, denna hustru, som för honom var en outtömlig kärlekens källa. Senare — mycket senare — stod Felix foli af boundran i prestgården vid en liten vagga och kysste de små rosenfingrarne på en liten flicka, som man döpt till Else och som längre fram blef hans käraste lekkamrat då han om somrarne besökte det gamla slottet. En gång gjorde äfven den gamle amtmanen en lång resa till sin höge svärson, men skön äfven dennes villa var, så herrlig anblicken från verandan på den blåa sjön och de grönskande bergen och huru mycket äm hans hjerta solade sig i Elses strålande md der hon vid sin i vandrade omkring i sina iga släpande drägter, påstod han dock, Ven ör honom fanns blott en plats i verlden, der han ville lefva och dö, nemligen i det gamla slottet vid Weser med terassen och den urgamla linden. Nu sofva. de alla, dessa den sköna prinsessan Elses samtida, ochaf den tilla Else har för längesedan blifvit en lång, förtjusande tärna med blondt hår och strålande svarta gon. Om hon skall bli lika lycklig som hennes mor i den undangömda prestgården varit det — hvem kan säga det? För närvarande är hon det, ty Felix har kommit hem som segrare, lätt sårad, från slaget vid Königgrätz och vårdas af hennes hvita händer på den praktfulla villan vid sjön. Men på julaftonen får hon af den unge majoren till present de små hvita skorna, som tillrt den oförlikneliga prinsessan Lonise, och . kt honom på ng, i tanke att de skola bringa ycka åt ännu en ung brud. SLUT.