Aftonbladet – 15 april 1868, sida 2

stret med en blixtrande krona öfver den bleka pannan och purpurmantel, som i djupa j veck föll ned kring hennes smärta gestalt. Föliande morgon lopp en förfärlig underrättelse genom slottet — prinsen hade insjuknat i smittkopporna. Fruktan för deuna förskräckliga sjukdom var på den tiden allmän och oerhörd. En kopp-epidemi hade ett gräsligare markattsansigte än alla andra sjukdomar tillsammantagna, och de mörka sagorna om pestsmittade började åter att lefva upp. Man flydde kopp-patienter lika ängsligt som man fördom undflytt de med spetälska behäftade. Förgälves fi äkarne att genom exempel af de största sjelfupppfiringar hejda denna fasa — hon tycktes oöfvervinnelig. Det gällde ju bär ett dubbelt ondt: smärtan och den förlåtliga fruktan för ett Kainsmärke, som för hela lifvet skulle vanställa ett ansigte. Också trädde öfversten tidigt på morgonen häftigt upprörd in till amtmannens och bad att, om möjligt, få anvisning på någon erfaren sjuksköterska, eftersom prinsens tjenare, betagna af förskräckelse, vägrade att göra sin pligt. Öfversten sjelf hade emellertid sändt ett ridande bud om bjelp till M:. etncdan läkare förklarat, i anseende till sjukdomens höft a fruntimmersvård vore ovilkorligen pö vändig. Jag är en gammal soldat, fortfor han, som visst icke hvarken sår eller men som i en allvarlig sjukvård är ut erfarenhet. Iivem skall således hjelpa h Jog, svarade eu ljuf, darrande stämm tala och Gertrud omfi Ack, ast hon visste I övonblick detta var och att alla böner och tfrar skule blifva föfänga!