Aftonbladet – 15 april 1868, sida 2

Carlson, von Ehrenheim. Efter särskildt nådigt förordnande anmälde Statsrådet Bredberg i underdånighet ingifne ansökningar af Hans Excellens, Herr Statsministern för Utrikes ärendena, Grefve Christofer Rutger Ludvig Manderström; Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet, Friherre Curt Gustaf af Ugglas; Statsrådet och Chefen för Civil-departementet Henrik Gerhard Lagerstråle samt Statsrädet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet Gustaf Rudolf Abelin, att varda från nämnda embeten i nåder entledigade. Hans Maj:t Konungen bebagade härvid yttra: De nu på en gång anmälda afskedsansökningarne af fyra bland Statsrådets ledamöter ega ingen anledning i bristande förtroende å min sida. Jag anser ej heller r got hafva tilldragit sig under innevarande Riksdag, som skulle utgöra en tillräcklig grund för desse Statsråds afskedande, och detta desto mindre, som andan af Sveriges Regeriagsform ej blifvit förändrad genom di försiggångna ombildningen af national-representationen. Jag finner derföre ej skäl att för närvarande bifalla desse afs ansökningar, hvilka jag vill framdeles hvar för sig pröfva. aDetta mitt förklarande bör genom Postoch Inrikes Tidningar till allmänhetens kännedom meddelas. In fidem. W. Th. Strokirk. Härmed är den partiella ministerkrisen för gonblicket öfverstanden. Man antager såsom temligen visst, att h. exc. grefve Manderström och statsrådet Lagerstråle komma att afgå efter riksdagens slut, men att statsråderna frih. af Ugglas och Abelin komma att qvarstanna i sina befattningar. Som man finner underkänner konungen helt och hållet de skäl. som under första kammarens sammanträde i lördags blifvit anförda för de fyra statsrådens afskedstagande, och då det är föga troligt, att konungen affattat detta diktamen, utan att ha rådfört sig med den främste af sina rådgifvare, torde män kunna taga temligen afgjordt, att de ministrar, som icke begärt afsked, hafva samma uppfattning af saken. Hvad deremot yttrandet i konungens diktamen, att candan af Sverges Regeringsform ej blifvit förändrad genom den törsiggångna ombildningen af nationalrepresentationen skall betyda, i dess tillämpning på ifrågavarande kasus, är något svårare att utan en närmare utveckling fatta. I samma nr af Pi och Inrikestidningar förekommer en halfofficiel artikel, som i sjelfva verket skulle kunna betraktas såsom en polemik emot den uppfattning, som är gjord gällande i nyssnämnde statsrådsprotokoll; den är af hufvudsakligen. samma innehåll, som den af statsrådet frih. af Ugglas i första kammaren afgifna förklaring och grefve af Ugglas dertill fogade anförande. Då dessa åsigter icke delas af konungen och af konseljens flesta ledamöter, ej heller af riksdagen, hvars majoritet vid de gemensamma voteringarne den 3 April klarligen icke i den ringaste mån afsett att uttala något misstroende, så anse vi det obehöfligt att med dem vidare sy: ätta oss. Det är möjligt att man på vissa håll tror, att hela denna demonstration haft något gagn med sig. För vår del kunna vi icke fatta, hvari detta gagn skall bestå. Emellertid ha vi fått en erfarenhet derom, uru långt den politiska fanatismen kan gå, äfven under perioder af det allra största politiska lugn och då det alls icke gäller några stora politiska frågor. Att under tider af revolutionära brytningar och då det ena partiet står i den skarpaste fiendtlighet mot det andra, vapnen någon gång kunna bli mer eller mindre förgiftade, det ha vi lärt oss af hvad som passerat i andra länder. Men att mån under politiska förhållanden, som väl kunna kallas de mest normala och fredliga i verlden, kan af purt devouement, för personer låta uppelda sig till en sådan itver emot dem, som icke äro ens politiska fiender, utan höra till samma politiska läger, ehuru de icke kunna deltaga i devouementet, att man för att skada, och om möjligt vore qväfva dem, sätter i gång de galnaste och orimligaste rykten — det var onekligen någonting nytt. Det vore icke ur vägen, om vissa landsortstidningar, som lemna fritt spelrum åt hvad deras Stockholmskorrespondenter kunna påhftta, ville något mera än hvad ofta synes vara fallet, erinra sig, att de för hvad dessa korrespondenter, i brist på faktiskt nytt af intresse, behaga kolportera, bära icke blott det juridiska, utan äfven det moraliska ansvaret.