f hr Hansens magnetism, sedan de visat sig så utomordentligt känsliga för kunglighetens magsnetiska kraft. Mani skulle kunna säga att ett sådant handlingssätt är inkonseqvent. I Kjöbenhavn och Stockholm förstår man då långt bättre att hålla på konseqvensen, t; här omnämndes hr Hansens prestationer met ett visst beröm, ochji Kjöbenhavn förklarade några af publiken i:en offentlig tidning att det var med verkligt nöje som de låtit magnetisera sig tills de blifvit som idioter. En Kalmartidning meddelar, att direktio nen för missionsföreningens barnhem i Kalmar förklarat sig icke vilja emottaga den möjligen blifvande behållningen af ett till förmån för denna välgörenhetsinrättning annonseradt societetsspektakel. Man häpnar för så mycken själsstorhet, och omöjligt skulle man kunna fatta den, om man icke vissse att stadens tjenstgörande prester allesamman äro ledamöter i direktionen. Hos kyrkans herdar är man van att finna denna vaksamhet och detta mod, att alltid skynda till fårahjordens försvar så snart ulfven visar sig. Hur ädelt och högsinnadt är det icke att afslå dessa syndiga bidrag som härflyta från ett societetsspektakel. Om man emottagit dessa afgrundens penningar, så skulle man med dem hafva förorenat Barnhemmets kassa och till och med besudlat de oskyldiga barnens själar. Heder åt dem som så veta att uppfatta en kristens pligt! Hvad gör det dem att den allmänea opinionen säger, att deras handling icke gerna kan betrakas annat än som en utmaning emot den upplysta och fördomsfria tidsandan och det allmänna vettet, De veta väl att ett sådant orättvist klander drabbas af alla rätttänkandes förakt, och att deras ära strålar så mycket klarare genom den martyrkrona man vill trycka på deras hufvud. Ännu en gång, heder åt så mycken storsinthet, så mycken hjertats ädelhet och renhet! Från detta uppbyggliga skådespel öfvergå vi till teatrarne i hufvudstaden. I onsdags afton var der en stor högtid på stora operan. Ofvanför biljettluckan lyste de röda orden utsåld för hvarje plats. Hvar en mensklig varelse kunde få plats i salongen så var der fullt, allt ofvanifrån ända ned igenom. Publiken ville återse och helsa en af sina gunstlingar, fröken Hebbe, som länge varit borta från vår scen. Såväl teatern som hufvudstadens trädgårdsmästare hade den qvällen en storartad recett. I Hugenotternas andra akt (badscenen) vandrade både fru Michaeli och fröken Hebbe fram mellan rosenvågor. Då drottningen (fru Michaeli) trädde ned på scenen, för att börja sin aria, regnade blomsterbuketter öfver henne och då Valentine (fröken Hebbe) senare visade sig började blomsterregnet på nytt. Vid den sista blomsterkastningen hände att en bukett föll på drottningens långa släp och låg qvar der under drottningens promenader, tills Va— lentine böjde sig ned efter blommorna och räckte dem åt herrskarinnan. Var det en hofdams artighet, eller en sångerskas hyllning åt den som delar hennes triumfer? Blomsterregnet fortfor äfven under de öf-iga akterna och helt säkert kunde de båda ngerskorna efter spektaklets slut hvila ut på en bädd af rosor. Som vi hört lär fröken Hebbe äfven komma att uppträda i Beethovens Filelio och i Robert, Ja kanske också som Margaretha i Faust. För vänner af god, musik är hofkapeiets konsert i morgon afton af stort intresse, ty för första gången utföres då Gades ouvertyr Michel Angelo, och Tikaledes för första gången: Frithiof, scener ur Frithiofs saga, efter text af Esaias Tegner, komponerade för solostämmor, kör och orkester af Max Bruch. Hr Sandström sjunger Frithiofs parti och fra Michaeli skall i toner skapa en Ingeborg. Helt säkert skall publiken strömma till för att höra Frithiofs skallande rop på hämd och lyssna till Ingeborgs milda klagan. Nästa torsdag kommer Engelbrekt och hans Dalkarlar upp på scenen och med dem hr Svensson, som då vill taga afsked af publiken. Det är just i framställandet af fosters ländska bilder som denne värderade skådespelare lyckats bäst och derför har han också till sin sista roll valt Sver, Ultson i Engelbrekt. För öfrigt upptar det lockande grammet Naumans ouvertyr till Gustaf Wasa, och en tablå, der den förste af Gustaverna talar med sina söner. Denna afskedsfest talar för sig sjelf och inga uppmaningar behöfvas för att förmå teaterpubliken att säga en af sina äldsta bekantskaper farväl. Mot slutet af spelterminen lära vi ha att vänta en lång följd af afskedsfester, om det verkligen är allvar med de uppsägningar af kontrakter som nu höra till dagordningen vid kungliga teatern. Dessa uppsägningar hafva antagit form af en riktig epidemi, och de urtister som icke bli uppsagda säga uj Pp jelfva. Man skulle reden kunna skrifva änga listor med namn på sångerskor och sångare, aktriser och aktörer, dansöser och lansörer, kapellmästare och dekoratörer, lit— eratörer och regissörer, som blifvit appsagda ller sjelfva sagt upp. Teaterstyrelsen har varit så ifrig i detta arbete, att den till och med sökt hjelp hos notarius publicus. En af .eaterns förnämsta artister var nemligen bortrest vid Pp sägningstiden; men då han kom hem erhöll han den underrättelsen, att lagens jenare sökt honom på uppmaning af teater styrelsen och qvarlemnat en i laga form utkrifven uppsägning. Se det kan kallas att så till väga med takt och smak. Till DNA af att teäteranslaget mot förmolan minskades med 15,000 rdr har man äfven tänkt på andra vigtiga sparsamhetsförnmdringar, såsom att indraga orkestern vid Iramatiska teatern och mera dylikt. Vi för vår del inse nödvändigheten af genomgriande reformer och skulle vilja påpe a många ndra tillfällen till förändringar; men våra ingervisningar äro dock i det hela taget öferflödiga, ty teaterstyrelsen har tillräckligt. isat hvilken fin urskilning den har då det äller att döma om konst och befrämja dess anna bästa. Teaterfrågan börjar nu att träda i bakrunden (åtminstone för en tid) för funken å den stora jubelfesten, som skall sa rum Lund när träden börja grönska och ängsBlommorna slå ut. Inbjudningar hafva blifit sända ut i alla väderstreck och det komner helt säkert att blif n verklig fc ng. 1 a