rötter och verktyg. Andra kammaren. Onsdagens förmiddagsplenum. Debatten rörande privatbankerna Forts, från n:r 83.) Frih Gripenstedts anförande skola vi inom kort meddela i sin helhet. i Hr Jöns Päbrson ville ej på en gång taga bort den rätt de enskilda bankerna ega, men trodde att riksbanken skulle kunna ensam uppfylla landets rörelsebehof och önskade nu få i detta afseende en mening uttryckt, hvilket talaren ansåg lämpligast kunna ernås genom att begära återremiss i det syfte hr Medin uttalat. Hr Aug. Andersson yrkade bifall till utskottets hemställan. Hr v. Troil talade för bifall och framhöll vådan af inskränkning i sedelutgifningsrätten, som snart skulle visa sig uti minskning af privatbankernas utlåningsoch kreditivrörelse. Talaren framhöll i likhet med flera föregående talare det klandervärda uti en opinionsyttring, då ej något fanns uppgifvet att sätta i stället. Talaren trodde att de nuvarande 26 enskilda bankernas vinst vore ganska medelmåttig och framhöll såsom exempel härpå att den skånska banken, som opererar med 14 kontor, förlidet år ej lemnade mer än 8w:dels procent. Stockholms enskilda bank vore den enda som lemnade någon större vinst, men icke heller den är så stor som man föreställer sig, fortfor talaren, ty de flesta lotterna ha öfvergått i andra händer och hafva betalts betydligt högre än det nominella värdet. Derjemte ville talaren göra Stockholms enskilda bank den rättvisan erkänna att densamma fördelaktigt verkat till de förenklade former, med hvilka riksbanken nu arbetar. Sådana banker, som äro förlagda i större städer, menade talaren, skulle kunna operera utan sedelutgifningsrätt, men detta vore omöjligt för banker ide mindre städerna. Talaren beklagade den vackling som i den finansiella lagstiftningen så ofta gör sig gällande, ty ett lika skrik, som nu upphäfves mot de enskilda bankerna, hörde man också förr öfver att riksbanken ensam egde sedelutgifningsrätt. Talaren yrkade bifall till utskottets hemställan. Hr Mavonerskantz ansåg ett af grundfelen hos de enskilda bankerna vara att de ej hafva den skyldighet att upprätthålla myntvärdet, som tillkommer riksbanken, och yttrade derjemte att man ej kommer till någon trygghet i den ekonomiska utvecklingen, förrän man erhåller en tillräcklig kontroll i det afseendet att enskilda bankerna få utgifva sedlar, som allmänheten af vana taga för goda. Talaren ville ej motsätta sig en återremiss, ehuru han ej trodde att densamma kunde leda till något resultat. Hr Ifvarsson yrkade återremiss, förenande sig med det af hr Key framställda förslag. Talaren ogillade de enskilda bankerna såsom endast gynnande ett fåtal på de öfrigas bekostnad och ville helt och hållet afskaffa den enskilda sedelutgi ningsrätten, för att bevara vinsten deraf åt rik: banken, framhållande derjemte det önskliga deruti att utskottet framställt något förslag till organisation af riksbanken i sådant syfte. Hr Björck höll ett vidlyftigt föredrag i ämnet, hvaraf hufvudsakligen framgick att han ansåg att de enskilda bankerna borde vara pligtiga att inlösa sina sedlar med silfver och ej, såsom nu är örhållandet, på riksbankens kreditsedlar i stället för metallisk valuta ha rättighet att utgifva sedlar samt att grunden för riksbankens sedelutgifning icke heller vore riktig, emedan ingen lämplig proportion förefinnes mellan sedelutgifningen och den metalliska valutan, i hvilket afseende bättre vore att närmasig grunden för den engelska banken, som först utgifver sedlar motsvarande ett visst qvantum statsobligationer och derefter i förhållande till den innevarande silfvervalutan. Vissa symptomer, sade talaren, finnas att allt icke är som det bör vara, och detta är en följd af sedelutgifningen, men då vi nu ega ett system, är det väl icke rätt att förkasta detta, då vi 4 ega något annat att sätta i stället. Enklaste lösningen vore att upphäfva 72 regeringsformen, då allt skulle visa sig klart. Talaren yrkade bifall till utskottets hemställan. Hr C. A. Larsson yttrade att väl ingen bank skulle kunna tillfredsställa alla förrän en sådan blefve inrättad, der man erhöll obegränsad låneätt utan återbetalningsskyldighet. Talaren ville ej bidraga att förstöra det bestående innan man hade något att sätta i stället och ansåg de enskilda bankerna ha verkat så mycket godt för jordbruket att hen ej kunde annat än för sin del yrka bifall till utskottets hemställan. Hr Hierts ansåg en återremiss tjena till ingenting, sedan första kammaren bifallit, och då den : opinionsyttring man dermed åsyftade, om det vore någon, låg i sjelfva diskussionen. Han trodde för öfrigt att den mening, som grannen till venster, . friherre Gripenstedt, hade yttrat om fördelen af privatbanksedlarne, icke jost delades af dem, som . fingo emottaga en mängd sådana från olika banker i liqvider; men ansåg ä andra sidan att de klagomål, som fördes öfver privatbankerna, icke . skulle afhjelpas genom sedlarnes afskaffande; den . rätta vägen att få den värsta olägenheten med dessa afhjelpt vore, i hans tanka, att till en bör-, jan söka få bort åtminstone de minsta sedelvalörerna, som nu få utgifvas. Grunden till klagomålen låge djupare och dessa vore i viss mån berättigade, nemligen i så måtto, att bankerna derigenom att de, genom den större säkerheten för räntans utbetalande, drogo till sig penningar från itskilliga, som förut måhända utlånat dem på enskilda händer och på längre tid. Men att afhjelpa detta vore ej möjligt, ty det skulle förutsätta att kunna helt-och hållet förbjuda personer att associera sig för att med den kredit, de sålunda egde, låna upp penningar af några för att låna ut dem åt andra, hvilket hvarken kunde eller borde förmenas flera förenade personer mera in det kunde nekas hvar och en för sig. Vid den historik, som frih. Gripenstedt uppdragit, erinrade talaren, att det blifvit uteglömdt att äår 1824 utfärdades en lag, som medgaf bankers bildande för uppoch utlåning utan sedlar; men år 1828 hade regeringen, på eget bevåg, utöfver denna lag medgifvit bildandet af den skånska privatbanken med sedelutgifningsrätt, och ett par år derefter ett dylikt privilegium för Vermländska banken, och det var i dessa åtgärder, som man hade att söka ursprunget till sedelutgifningsrätten, hvilken sedan gifvit privatbanksintresset en sådan styrka, att vid en påföljande riksdag försök fruktlöst sjordes att få sedelutgifningsrätten inskränkt, hvilket gaf anledning till det yttrandet, som man sedan funnit besannadt, att privatbankerna snart skulle blifva mäktigare än både konung och ständer. Hr Siljeström begärde återremiss af utåtandet. Hr Erik Olssoe afstod ifrån att begära afslag utskottets hemställan och förenade sig mod dem som yrkade återremiss. Sedan diskussionen förklarats slutad, anställdes örst votering om kontraproposition, hvartill återemiss antogs med 81 röster mot 59, hvarefter unkten i hufvudvoteringen blef återremitterad ned 814 röster mot 62, TRETORN SEVERAL (a d Dr vs vm mr vs 4 (O