UTRIKES. ENGLAND. En Londonkorrespondent red nische Zeitung på följande sätt för slutdebatten och omröstningen den 3 dennes i underhuset öfver lord Stanleys amendement till Gladstones motion om statskyrkans uppifvande i Irland. Inmotarne ha pligt (vwhipper in, — inmotare — så kallas i det engelska parlamentet de personer, som st di skilda partierna fått i uppdrag att uppsöka medlemmar, som händelsevis icke befinna sig i sessionssalen, då omröstningar skola få gas, och likasom mota in dem till dessa). Tn omröstning sådan som den, hvilken i dag på morgonen kl. nära 3 efter elfva timmars plenum bestämde om den ytterligare gången af striden om den irländska statskyrkan, är icke någon årligen återkommande tilldragelse i parlamentets historia. 604 medlemmar (de fyra räknarne inbegripna) afgåfvo sina röster. (Det största antal röstande, som vi för ögonblicket påminna oss, var i slutet af April 1866 vid omröstningen om andra läsningen af Gladstones reformförslag: 318 för, 313 emot summa 631.) De Tiberales seger hade vi ntat; men vi medgifva gerna, att vi hade ntat den mindre lysande. Lord Stanleys amendement, hvars öde först skulle afgöras, föll med 270 röster mot 330, och Gladstones förslag, att underhuset skulle såsom komite diskutera hans resolutioner, antogs derefter med 328 röster mot 272. De konservative ledo således först ett nederlag mot en pluralitet af 60 röster, och de liberale vunno derpå en seger med 56 rösters pluralitet. Vi tro oss kunna riktigt förklara denna skilnad å fyra röster genom antagandet, att lord Cr anbourne och general Peel i enlighet med sina tal röstat mot lord Stanley som mot Gladstone; listorna skola väl snart visa det. Inalles motsvarar antalet af dem, som voro på Gladstones sida, temligen noga de ippskattningar af det liberala partiets styrka, som gjorts efter de sista allmänna valen, om nan ger ett proportionerligt antal af icke närvarande. Gårdagens plenum var utomordentligt intressant, hvilket väl också kan sägas om hela den irländska debatten. Men handlingarnes oerhörda tidsutdrägt förbjuder oss t r att dyka djupt under ytan. För att karakterisera de första talen vore detta icke heller nödvändigt — utan att dock vilja genom denna anmärkning nedsätta dem; den lagkloke Coleridge bevisade med dräpande skäl ogiltigheten af inkastet, att den irländska statskyrkan vore fritagen — från parlamentets inblandning, och dangarnde med den hos honom van liga följdriktigheten i tankggång nödvändigheten af hennes rn dervid likväl bibehållande ståndpunkten af en god anglikansk protestant. — Beresford Hope bäfvade för den engelska statskyrkan isynnerhet och pro änhet, om Gladstone hans fotspåi on och viscount Hamilton; hvaremot. Stanstold, öfverste Greville och sir T. Lloyd såg saken från motsatt sida. Anmärkningsvärdt var ett tal af ministern för Irland bufvudsakligen derför, att det af de fordna skälen för den irländska kyrkans ppprätthål lande utelemnade det, att pärlamentet ke skulle vara befogadt att beslåta öfver frågor af denna beskaffenhet; lord Mays såg sig sannolikt genom Coleridges bevisning nödsakad att uppgifva denna position. Cardwell, under lord Russell kolomialminister, talade kort, men kraftigt för Giadstones slag; parlamentet hade ju, sade han, trots motständet i början sett sig tvunget att bevilja de bri rika rättighet att fritt förfoga r sina kyrkogods. Efter honom kom Disraeli med ett tali två och enhalf timmar af mycket olikartad hjlt. Han var särdeles framgångsrik i sina personliga anfall mot dem af sia