En svensk ecyptolog. — Litteraturoch konstnoti ser. Konungaoch Höfdinga-Styresen. Med den årligen utkommande redogörelsen för Sven fornskriftsällsapets allmänna jde detta är en afhandling i In E. Klemmings fåordiga, klara forskaresom på nägra sidor redogör för bade en af den ska sprakvetenskapens vackraste triumfer och ett af senaste tiders lyckligaste litterära fynd, det under förra året funna fragmentet af Konunga-Styrelsen. Då denna kvärdiga skrift eger mer än endast litterär betydelse, och kan antagas åtminstonc till namnet vara känd för hvarje i någon mån bildad svensk, torde f gar, dem vi meddela ur hr omtalade uppsats och en afhandling af hr C. IJ. G. Landtmanson blifva välkomna för flere läsare. Vi lemna dessa upplysningar detta ställe derföre att vi, såsom vi redan förut nämnt, anse att vetenskapen om svensk storia, svensk odling, svenskt språk m. m. eller hvad vi kunde kalla Succologi, bör upparbetas till en allmän nationlig angelägenhet, at hvilken bör värfvas ej blott bearbetare, utan äfven gynnare och vänner bland alla ädelsinnade, fosterländska svenskar, och att pressen bör lemna sina bidrag till detta mål, — Konungastyrelsen utkom först i tryck 1634. Utgifvar riksantiqvarien Johan Thomesson Bure. let Johan Skytte, i hvars ego den af Bure sedan begagnade handskriften betann sig, hade förevisat denna för konung Gustaf Adolf, hvars allomfattande ande räckte till äfven för detta litterära monument, så att han det då och sedhan som oftast, för sine fultrogne Män Rijksens Herrar och andra, icke utan merkeligh berömelse och loford nämna kunde,, och äfven var betänkt på att lata införa det till läsning i skolorna. Det var på konungens uppmaning, som Bure företog sig handskriftens utgifning. Den handskrift, som tillhörde Skytte, var den enda, som då fanns att tillgå, och bar hon tydliga spår af att vara en afskrift, gjord af någon, m icke alltid kunnat läsa originalet, hvarföre Bure mångenstädes medh ymtan och gissning måste utleta lijkeligeste meningen. Å titelbladet säges boken vara fordom för någre hundrade åahr af en förständigh Svensk man skrifvin,; någon närmare gissning om författaren förekommer icke. En ny upplaga föranstaltades senare (1669) af Upsala-professorn Joh. Scheffer, som försåg boken med latinsk öfversättning. Texten eter flere olikheter med Bures, mestadels ikelser från det fordna språkbruket och ofta rena grammatiska fel, uppkomna genom godtyckliga ändringar, gjorda antingen af Scheffer eller af någon annan. Företalet till Scheffers upplaga innehåller för försvar för skriftens äkthet, undersökningar om tiden för hennes tillkomst och om författaren samt en jemförelse med ett arbete af Aegidius Romanus, som ansetts för den sven ske författarens förebild. Härmed var likväl en stridsfråga etablerad, om Scheffer, som på sin tid ej längre hade tillgång till någon handskrift, verkligen hade rätt i att skriften vore kta, och denna tvist har fortgått från hans tid till våra dagar. Genom hr J. E. Rydqvists skarpsinniga undersökning af arbetet i Svenska språkets lagar var emellertid äktheten i det allra närmaste a priori afgjord. Ifan anför talrika språkprof ur Konunga Styrelsen och tillerkänner skriften vitsord jemte andra fornskrifter i fråga om furnsprakets former, upptager och vederlägger flere misstankar om Joh. Skytte och Bure, som de egentlige författarne m. m. — Likväl hyser ännu hr Reuterdahl (Sv sla kyrkans historia bd. 3) en från Rydqvists afvikande åsigt. Han medgifver riktigheten af hvad som för äktheten anförts, men finner i skriften en ordning och reda, som står i motsats mot andra medeltidsskrifters behandlingssätt; här och der förekomma äfven ord, som bära utseende af att vara konstgjorda afbildningar m. m. På denna punkt befann sig frågan, då i fjol för den lärda verlden förkunnades, att arkivarien Bohmansson i ett omslag till en jordebok, bland de många som 1812 från stockholm öfverlemnades till finska senatens arkiv i Helsingfors, funnit ett pergamentsblad, som, öfverlemnadt till bibliothekarien Elmgren till närmare granskning och bestämmande, befunnits utgöra ett fragment af den gamla handskriften till Konunga-Styrelsen, aprioriska bevis fick dermed en else, som oåterkalleligen och frågan. Bures bona fides beböfver icke mera bevisas eller styrkas; men för hr Klemmings kritik fanns ännu något öfri dejs kunde Bures tillvägagående vid utgifvandet efter a hans anteckningar närmare belysas, dels vigtiga slutsatser om arbetet och den nyttjade handskriften ur dem dragas m. m. Mod en rentaf lysande skarpsinnighet uppdagar hr Klemming nu, att för såväl Bure: handskrift som för den, af hvilken det funna fragmentet är en del, ligger till grund et äldre original, hvilket han förlägger till första fjerdedelen eller åtminstone första hälfter la Hove nå id a har ett anpat verk. vid et a (numer: obefintliga) orlgjgal kananknytssrtra Caml aragräven öfver Moscböckerna med dess in dande och Atlutande, En gåpg gjord upp märksam på dennä likhet, finner map At båda arbetena utgått frin samma skola, ja man kunde frestas att säga: från samm: författarpersonlighet. Frågan äter efter den. na personlighet måste med nu kända veten skapliga tillgångar betraktas som gagnlös och behöver tillsvidare icke vålla någon forskar fi bekynmer. :) Pe funna fragmentet har af den kejser -lliga snaten högsinnadt öfverlemnats till vår riksbilliotek. el. Slutgen nämna vi, att Fornskriftsällska I pets strelse hoppas hädanefter kunpy Jät a ärsberätelserna åtföljas af sadana mind; skriftereller fragment, hvilka äro af fö .ringa ofång, att hvar för sig utgöra en de lemmings nyss Undeökning öfver språket i skriften: Um St, rilsi ununga ok Höfdinga. Upsala 1865,