detta, VE VY lunda betraktas mer som a nee ; Mr års hvila kan sålunda betr ktas mer som ett slags återerinring från hans tillryggalagda utveckling än som ett märke på hans nuvarande ständpunkt. I ett fall eger emellertid detta stycke en viss vigt: författaren har i detsamma lemnat oss rika lö k pandet af en högre inhemsk sedekomedi, ten, dem han åtminstone till utseendet, förgätit, men för hvilkas fyllande vi anse honom företrädesvis passande. Ty sasom vil flera gånger, och senast med anledning af Vasaarfvet, haft tillfi le att anmärka, ligger denne författares beg ning ej åt det histoviska skådespelet i eventlig mening, utan alldeles tydligt åt det borgerliga dramat, vare sig att detta utvecklar sig tragiskt eller komiskt. Bästa beviset derpa är nans berömda Bröllopet på Ulfåsa, der just scenerna ur hemlifvet äro hufvudsaken, och de historiska gestalterna lösa en uteslutande inom detsamma förlagd sammanstötning.