Aftonbladet – 11 april 1868, sida 2

STOCKHOLM den Il April Opposition och sjelfständighet. I. Hvem vill ni sätta i stället? Hvar har ni er ministerlista? Dessa äro de frågor, hvarmed man från den ultraministeriella sidan, i stället för faktiska skäl och bevis, bemöter hvarje anmärkning mot en regeringsåtgärd, hvarje invändning mot ett anslag, för hvilket ministeren intresserar sig, hvarje ifrande för en reform, som icke intresserar ministeren. Ministörens entusiastiska anhängare gå oupphörligt omkring och hota med ministerens afgång, så snart något symptom af sjelfständighet uppenbarar sig. Vill ni då nödvändigt bringa grefve Arvid Posse et consorter på statsrådstaburetterna ? så lyder den formel, med hvilken man anser sig kunna nedgöra hvarje motstånd och stoppa munnen till på hvarje saducd, som icke bekänner sig till den rättrogna förtjusningsläran. Det kan vara skäl att något närmare taga i ögonsigte denne buse, hvarmed man anser sig kunna terrorisera de liberala och med hvilken man söker skrämma folkrepresentanter, efter den metod, som ännu stundom begagnas med småbarn, för att de skola hålla sig tysta och beskedliga. Straxt före innevarande riksdag och under de första dagarne efter dess öppnande var mycket tal om skarpt begränsade partigrupperingar inom riksdagen, specielt inom andra ammaren. Sedan dess har det för dem, som på nära håll följt utvecklingen af förhållandena, ganska klart visat sig, att dessa flerfaldiga grupperingar voro helt och hållet teoretiska och konstruerade på fri hand. På senare tiden har det blott varit några lands-. ortstidningar och isynnerhet några danska blad, som roat sig med att uppställa flerfal: diga politiska klassifikationer inom vår andra kammare samt sökt i detalj karakterisera och uppställa horoskoper för de särskilda grupperna, hvilka onekligen varit egnade att hos dem, som stått personerna och tilldragelserna närmare, framkalla någon munterhet. Major e longinquo reverentia. Interiören af riksdagsförhandlingarne ådagalägger ganska klart, att i de allmänna kulturfrågorna andra kam: maren varit alldeles oberäknelig och att det är omöjligt att upptäcka några konstanta principer, efter hvilka en fördelning af ledamöterna skulle kunna uppgöras; i anslagsfrågor och sådana politiska frågor, som närmare berört ministeren, har kammaren delat sig i tvenne sidor, de ultraministeriella och de sjelfständiga, hvilka dock för ingen del äro liktydiga med hvad man behagat kalla de gammalliberala och landtmannapartiet; ty många af dem, som otvifvelaktigt måst räknas såsom gammalliberala, ha visat att del. för ingen del låta bestämma sitt votum af ministerens uttalade eller supponerade önsk-. ningar, då deremot många, som räknats till landtmannapartiet, fallit till föga intör ministeriella uttalanden, äfven i frågor, der det skulle varit det bästa tillfälle att visa, att nämnde partis program varit annat än fraser och inneburit någon mening, något allvar. Låtom oss så godt förr som senare säga det rent ut: hela det så kallade landtmannaartiet är blott en stor politisk humbug!, ågra ärelystna personer med öfvervägande junkerliga tendenser, hvilka förutsågo, att de icke skulle kunna göra sig tillräckligt gällande inom en verkligt liberal majoritet, föllo på den iden att åtminstone till namnet söka konstruera ett parti af den mest obe-l: stämda och obestämbara politiska färg. Hr E. Key tillhör företrädesvis äran af att genom . egna artiklar och inspirerade broschyrer ha sträfvat att innöta benämningen och inbilla folk, att en fast partiorganisation af denna art existerade. Man visste, huru starkt inflytande inbillningen kan ha och huru svaga en hop personer äro för att höra till majo-, riteten. Man hade all möda ospard att före . riksdagens början låta utbasuna, huru väldig. denna fraktion nu vore och att den medl. säkerhet skulle komma att bilda majoritet. Följden blef verkligen att man imponerade . på ganska många, som ville vara med och göra sig gällande vid valen af utskottsmedlemmar och vid utdelandet af andra för-. troendeuppdrag. De sålunda sammanförda fanno sig deri, att grefve A. Posse och hr E. Key betraktades såsom ledare, icke derföre att man närmare kände eller sympatiserade med deras åsigter, utan derföre att de sjelfva benäget hade låtit kunnigt vara, att de åtagit sig ledningen och satt sigi spetsen för valarrangementerna. Det har sedermera visat sig ganska klart, att denna så kallade majoritet icke haft den ringaste sammanhållning, att dess medlemmar splittrat sig på mångfaldigt sätt i de vigtigare frågorna och att i flera särdeles vigtiga och betecknande fall de supponerade ledarne gått åt ett håll och de supponerade medlemmarne åt ett annat. Den nimbus, hvarmed dessaledare velat omgifva sina politiska personligheter, såsom de der skulle uppbäras af och disponera öfver en majoritet i andra kammaren, har ohjelpligt försvunnit. Det torde numera vara temligen klart för litet hvar, att en ministör Posse—Key—Schultzenheim icke. ens bland dem, som räknats till landtmannapartiet, skäulle kunna, för dessa personligheters skull, med säkerhet påräkna ett tjogtal röster. Det duger salunda icke mer att användal. landtmannapartiet och dess föregifna ledare såsom skrämskott, för att derigenom förhindra en sjelfständig pröfning af föreliggande I ärender. Vi tro också, att hos en del af del ultraministeriella denna farhåga är föga uppriktig, men att de äro på god väg att, med. förnekande af alla de principer, på hvilka den gammalliberala uppfattningen grundat! sig, bilda en politiskt konservativ höger. Sedan de inskränkningar och privilegier, som voro till men för bourgeoisien, blifvit undanröjda, finna de, att allting är godt och att utvecklingen gerna kan stanna. Ganska betecknande är i detta fall åtskilliga yttranden af den förutnämnde ultraministerielle författaren till en i Göteborgs-Posten införd artikelserie om den aristokratiska oppositionen. Han talar förtrytsamt derom, huru den liberala pressen ältar åtskilliga frågor, såsom religionsfrihetsfrågan och frågan om den kommunala rösträtten; han anser den närvarande tidens uteslutande uppgift vara att hålla fast det sista politiska förvärfvet. Ganska betecknande är, att en så varm an-l. hängare af ministeren anser det lämpligt att vid lofprisande af densamma orda om den sunda och välgörande kraften hos vis inertiaen, . samt påstå att den närvarande tiden icke företer några idcer, icke kan göra anspråk på någon storhet, om icke ödmjukhetens (!). Vi tro, att man alltför mycket nedsätter vårt land, om man vill göra troligt att en så stor brist på kapaciteter här förefinnes, att om den nuvarande ministeren skulle afgå, den nödvändigt skulle efterträdas af en merl. eller mindre junkerlig. Det är sannt, att här, icke är någon tillgång på framstående statsmän: de förutvarande konstitutionella formerna hafva icke varit egnade att fram-l. kalla sådana. Man bör dock ihågkomma, att statsmän af första rangen framkallas vanligen icke förr än då tiden kräfver dem och att de utvecklas endast af stora händelser. Vi tro, att det under inga förhållanden bör vara omöjligt att finna miniAurar AM man Btan från on föregående tid