Aftonbladet – 11 april 1868, sida 2

emedan den gällde en skilsmessa utan hopp om återseende. Emellertid inträdde amtmannen och öfversten. Man talade lifligt om den oväntade tilldragelsen, och herrarne gingo upp för att gifva betjeningen order för afresan, Gertrud brann af otålighet att det snart skulle bli afton, så att hon kunde få bli ensam med systern, Else förblef tyst och till det yttre känslolös. Familjen var denna afton tillsammans längre än vanligt. Amtmannen hade så mycket att tala och fråga om; tidningen lästes och omlästes; och dossutom skulle j le en hel lista försigtighetsmått, hvilkå borde iakttagas för att utestänga den fruktade sjukdomen. För första gången förklingade det tromma bibelordet ohördt för Gertrud, som i sitt inre bad för systern enbrinnande bön om räddning, mindre undan sjukdomen än un de sorger, hennes unga kärlek skulle bereda henne. Andtligep, ähdtligen räckte fadern döttrarne hapdep och modern sade sitt: Gud signe er, barn! Föräldrarne togo den lilla lampan och gingo till sitt sofrdm och straxt derpå följdes systrarne åt till sitt. Else brukade vanligen med lätta fjät vandra bredvid systern, men ny ade denna på sin arm en liten kall hand. För första gången stödde sig Else på systern. Darrande ställde Gertrud lampan på bordet i deras sofrum och slog sedan med innerlig ömhet sina armar om systerns hals, Tyst, tyst! hviskade denna. Jag dar ej att du talar om mitt hjertas känslor — du vet dem; ! det är nog. Men, ett ber jag dig om: jag måste tala vid honom en gång ännu, just i afton, och du får icke hindra migt För Guds skull Else! tänk på pappa och mamman