Aftonbladet – 11 april 1868, sida 2

jsande öfvermodet genom Elses hufvud och hon svarade kort: Gör det! Då har ni åtminstone rättighet att för er hjeltebragd begära en lön, i stället att ni nu är endast en stigman som öfverfaller och vill röfva värnlösa vandrare. Och härvid ryckte hon med en min af oefterhärmligt koketteri på axlarne och tillknöt fastare den röda duken, Då hörde, hon ett fall och vid det hon med ett anskri blickade upp, såg hon sin tillbedjare försvinna i vågorna. Huru denna lilla tragedi skulle hafva slutat, såvida ej amtmannen och öfversten i detsamma synts på afstånd, är ovisst. Så mycket är emellertid säkert att prinsen sprang op ur vattnet och med pilens hastighet skyndade tillbaka samma väg som han kommit. Öfversten fann då han hemkom — efter att först hafva länge blifvit uppehållen af Else — sin skyddsling fördjupad i Schillers historia om det trettioåriga kriget. Ers höghet studerar alldeles för ifrigt sade den gamle herrn; ers höghet är ju helt echapfferad. Behagar icke ers höghet hellre söka en stunds förströelse nere hos amtmannens? Om den djerfve simmaren fick någon lön? De täta grenarne veta det! Några veckor efter ofvannämnda hjeltedat kom prinsen en dag ned till familjen och var helt blek. Endast fruntimren voro inne. Kopporna hafva brutit ut i M. Öfversten har träffat anordningar om en hastig afresan, yttrade han. Den blick som Gertrud kom att kasta på systern sade henne allt. O, arma, ljufva Else! Nu halp ingen vaksamhet mera... Gode Gud! hur skulle det nu bli? Gertrud anade den smärta, som genombäfvade systern, en smärta, lik hennes tgen, blott starkare, mtr gripande,