honom; då sprang han hem som en il. Men pappa deremot tycker icke om att han är så der oskiljaktig från oss och bjuder honom aldrig in om aftnarne, utan qvällsvarden skickas upp till honom och öfversten. Ibland ror han oss på floden, liksom fordom du, och klse — du känner hennes sätt — smyckar sig då med allahanda hvita blommor och säf och säger att hon är en najad. Och vet du att när hon sitter der i båten just då solen håller på att gå ned och insveper allting i sittrosenskimmer, skulle man sannerligen kunna taga henne för en vattennymf, uppstigen för att förhexa menniskorna. Hon sjunger då en hel hop underliga saker och jag kan icke taga. ögonen itrån henne. Men hennes blick hvilar drömmande i fjerran, som om ingen vore i hennes närhet, tills prinsen vid hennes åskådande glömmer både roder och alltsammans och vaknar upp först då Else rätt dugtigt skrattar åt honom. Historien om hexan har hon, förstås, berättat honom och visat hohom det tillmurade fönstret och dörren. Han ber henne ofta berätta sagor och historier och hennes förråd tyckes aldrig taga slut. Men så lånar han henne också vackra böcker, dem hon läser med glödande kinder och med en ifver som kommer henne att nu liksom förr glömma att både äta och dricka — arbete är ej värdt att tala om. Om pappa visste allt detta, blefve han inte god, men jag har ej hjerta att skaffa henne bannor, och dessutom, hvad rår hon väl för att hon är så olik andra! Er mor är ett mönster för qvinnor, och har ändå aldrig läst någon annan bok än bibeln, brukar pappa ofta säga, och hvad Else beträffar, tillägger han, är allt läsande för henne högst skadligt; hon har nog en bop onödigt skräp i hufvudet ändå.n (Forts:)