framför mig, då vill det alls icke gå. Jag tror att de flesta menniskor, då de skola skrifva bref, äro till mods så som när de äro riktigt grannt utstyrda; de kunna icke röra på längt när så ledigt som annars och längta bara att komma i hvardagskliderna igen. Och min hvardagsdrägt Destar egentligen blott af ett enda ord: jag har dig af hjertat kär. När jag tänker Få der, känner jag så lätt, som om jag hade vingar, men att sätta sådant i skrift och skicka at det, går visst icke så lätt, och dock tror jag att det, satt på papper, skulle taga sig mycket väl ut, och jag skulle vilja efterskänka ett helt bref af dina vänliga för ett enda dylikt. Var dock icke missnöjd med din barnsliga flicka och tro aldrig att jag icke ir nöjd. Som du gör är rätt och bra, nu och alltid. Men nu skall du få höra: Täok dig att vi ha haft inqvartering i slottet sedan flera veckor tillbaka och naturligtvis mycken oro i följd deraf, och det har gällt nu att kunna röra på sig. Folk från alla landsändar ha varit här, och många ha sett ganska eländiga ut. Ack, Werner, banna mig icke! — du vet hur jag har konungen — men jag har dock i stillhet tackat Gud att du aldrig kom ut i kriget för att draga omkring på detta sätt! Och så många helt unga karlar voro med bland dem. Men han maste dock känna sig stolt, vår konung, öt att så manga strömma till honom för att dö för honom. En gång kom äfven hit en trupp flyktande fransmän, och då läste man SS me i det stora klädskäpet tills de kos, hvilket de törst gjorde efter att ha länsat pappas vinkällare. För närvarande är här tyst och stilla, men du skall allt bli förvånad öfver att höra hvilka förnäina gäster :