kirfirma, som mottaga penningar på deposi-J1 tion, att icke tala om sjelfva Riksbanken; f och så befängd lärer väl lagstiftningen aldrig kunna blifva, att den skall kunna förbjuda landets invånare att anförtro sina penningar at hvem de behaga, eller tvinga dem tilll) l l placeringar, som de anse för sig mindre bema eller mindre säkra. Det är otvifvelaktigt ensanning,att genom de ymniga tillfällen till säker och beqväm penninöplacering, som på senare tiden erbjudits allmänheten, del genom bankernas depositionsräkningar, dels genom tillgången på obligationer, som lemn god ränteafkastning, en brytning inträdt penningrörelsen, och att denna erhållit e annan riktning än tillförene; och lika otvi velaktigt är, att förlägenhet och bekymmer uppstått och skola uppstå för mänga enskilda, framförallt för fastighetsegare både på land och i stad, innan alfärslifvet hunnit ordna sig efter de nya förhällandena och så att säga löpa in i de nya banor, som lifvit af dem anvisade. Men detta sker ej derigenom, att man försöker få tidens ström att gå baklänges, hvilket, såsom bekant är, aldrig lyckas, och således icke heller kan yckas i detta fall. Grunddraget i den nya ordningen för penningrörelsen är, att kapitalegare och läntagare allt mindre och mindre komma med hvarandra i omedelbar beröring. Beröringen dem emellan förmedlas at mellanhänder, som ikläder sig risken för kapitalegaren, och till ersättning derför taga något vögre ränta af läntagaren än de gilva kapitalegarne. — Dessa sistnämnda hafva hastigt och allmänt insett fördelarne häraf och egagnat sig af denna nya utväg att fruktbargöra sina medel. Men de förlagsbehöfvande hafva icke lika hastigt hunnit finna utvägar att å sin sida prestera den ökade trygghet och punktlighet, hvarpå under de nya förhållandena göres ansprak. Detta gäl-l ynnerhet om fastighetsegarne, och det lärer för dem icke git något annat val, n att antingen vidkä drygare lanevilkor, som erbjuda en ersättning för den mindre grad af irjeghet, som kapitalegaren anser den enskilde erbjuda i jemförelse med en stor och solid penninge-institution, eller ock genom föreningar, hvilkas medlemmar inbör des garantera uppfyllandet af ingångna förpligtelser, prestera den önskade tryggheten. Det är i denna riktning som hypoteksföreningarne verka, och den till grund för dem liggande tanken torde genom omständigheternas makt komma att i allt flera riktningar tillämpas, då man aldrig kan tänka på att genom maktsprak tvinga kapitalisten att mot sin vilja träda i omedelbar beröring med de förlagsbehöfvande. I ett ämne, sådant som detta, i hvilket det gar sa lätt att eltersäga en del paståenden, som man hört ofta upprepas, men i af. seende å hvilka så få hafva en klar och omfattande öfverblick, är det naturligt att man skall fa höra åtskilliga besynnerliga satser framföras. Så var äfven förhallandet i går, men oftast komma de från ledamöter, med hvilka man i detta fall icke kan räkna så noga. Deremot kunde man begära åtminstone af en person, som gör anspråk på att spela rollen af partichef, att han 1 behandlingen al frågan om den rådande förlägenheten och sedelutgifningsrättens inflytande på densamma, ej såsom bevis på privatbankernas andel i förlägenheten åberopade de förfalskningar och rymningar, som man hör omtalas. Detta gjorde emellertid hr Key, och med icke mindre tillförsigt i ton än vanligt. Vi undra just hvad den ade ledamoten skulle säga, om någon under en debatt om grunderna för riksbankens delutgifningsrätt började tala om kassören Falks stöld och sjelfmord, eller de af lånekontoret i Göteborg belanta falska handlingarne. Men lika mycken logik fanns i åberopandet under gårdagsdebatten af förfalskningar och rymningar, ty det var vid detta tillfälle ej på minsta sätt fråga om ordningsföreskrifter och kontroller. De talare med insigt i ämnet, som på ett mera framstående sätt deltogo i gårdagens öfverläggning, voro hrr Lindström, Posse, v. Troil, C. A. Larsson och Gripenstedt. Sunda åsigter uttalades äfven, ehuru i korthet, af hrr Ocklind och Ahlgren. Bland dem, som talade mot privatbankernas sedelutgifningsrätt var hr Carl Ifvarsson utan tvifvel den, som sag klarast för sig det mål till hvilket han sträfvade. Han ville nemligen helt enkelt afskaffa den enskilda sedelutgifningsrätten för att bevara vinsten deraf åt staten. Det såväl till form som innehåll märkligaste yttrandet under debatten var friherre Gripenstedts. Vi skola med det första i sin helhet återgifva den framställning genom hvilken denne talare först erinrade om det oupphörliga vacklande, som egt rum i lagstiftvingen om de enskilda bankerna, derefter upptog till pröfning de gravamina, som vanligen mot dem framställas, samt slutligen visade olämpligheten af ett opinerande i detta ämne för närvarande, utan någon utredning af ämnet, då nagon praktisk påföljd deraf ej kan vinnas. Ron MIN el