STOCKHOLM den 9 April. Det finnes, såsom vi alla veta, diverse orsaker till den rådande penningeförlägenheten i landet och framför allt till det betryck, öfver hvilket jordbrukarne klaga. Och hvar och en af dessa orsaker far, i tur och ordning, atnjuta rang, heder och värdighet af den förnämsta. Den ena dagen är det, för att nu endast tala om jordbrukarne, de onera. och besvär, som trycka jorden, en annan gång är det den friare tullagstiftningen; så li ater — och det var för ett par dagar sedan : i andra kammaren på en och samma qväll — hypoteksbankslagen och den fria räntan; : nu senast — och icke längre sedan än i går — ha privatbankerna intagit hedersrummet ! bland de företeelser inom vårt sambhällslif,! som vållat nöd och bekymmer i landet. För! detta faktum hafva vi lur Erik Olssons, i Svanbergs, Medins, Jöns Pährssons, med fleres, auktoritet att stödja oss vid. Under den stora bankdebatten i går krade de oss nemligen, att så var förhållandet. Det i förnämligast de enskilda bankernas depositionsrörelse, öfver hvilken man klagar. Den har, förmenas det, absorberat de penninge-l tillgångar, som tillforene stodo jordbrukarne till buds för belåning af deras inteckningar, och de korta lån, på hvilka bankerna i stället bjuda, gagna icke jordbrukaren. Men då man angriper privatbankerna, eller, med andra ord, den för dem gällande lagstiftning, vänder man sig icke emot några bestämmelser, som röra depositionsrörelsen, anseende det förmodligen icke låta sig göra att förbjuda bankerna att till förräntande mottaga de medel, som den enskilda vill åt dem anförtro. Man angriper i stället sedelutgifningsrätten, förmodligen i akt och mening, att derigenom gifva de enskilda bankerna ett grundskott, att göra deras fortfarande tillvaro, och dermed äfven deras förderfliga depositionsrörelse, omöjliga. Härvid företer sig ett ganska anmärkningsvärdt faktum. Utan att göra anspråk på att ransaka hjertan och njurar, kan man väl äfventyra det påståendet, att den fiendtlighet mot privatbankerna, hvilken visar sig vara temligen allmänt utbredd, är främst och förnämligast riktad mot Stockholms Enskilda bank. Det är också den, som dragit till sig den största massan depositioner, det är den, som genom sitt föredöme förmått öfriga privatbanker och till och med sjelfva riksbanken att egna uppmärksamhet at denna rörelsegren; men just denna bank begagnar sig i mycket liten skala af sedelutgifningsrätten, och skulle utan allt tvifvel bestå denna rätt förutan, likaväl som de finansiella institutioner här på platsen, som bedrifva bankrörelse utan sedelutgifningsrätt, och hvilka befatta sig, äfven de, med den så högt fördömda depositionsrörelsen. Slaget skulle saledes knappast träffa den institution, mot hvilken det till hufvudsaklig del är måttadt, men lika otvifvelaktigt är, att det skulle bortsopa allra största delen af banker och bankkontor på de mindre platserna i orterna. Det stöd, som de gifva rörelsen, och hvaraf, trots allt hvad man behagar a, jordbrukarne säkert icke hafva minsta gagnet, skulle dermed vara bortryckt. Genom den hel ma täflan, som uppstått sedan bankrörelsen de facto blef tri i landet, har nemligen många bankers vinst blifvit så reducerad, att det icke skulle bära sig för dem att fortsätta sin rörelse, om man beröfvade dem den till en del räntefria kassareserv, som de haft till sitt förfogande genom sedelutgifningsrätten. Det behöfs icke mycket förutseende för att bilda sig en föreställning om den förlägenhet, den stockning i ailmänna rörelsen, som skulle uppstå om deras rörelse upphörde. Man klagar redan nu öfver en hög räntefot i landet, men vi befara, att man då skulle få upplefva helt andra räntesatser än man hittills bevittnat, och dessa skulle fortfara intilldess de under sin tyngd krossat en god del af vårt närings! och på det sättet återställt jemvigten mellan behöfligt och tillgängligt förlagskapital. Huru längt priset på fastigheter, och specielt jordbruksfastigheter, skulle nedtryckas genom en k sådan som man på detta sätt skulle skapa, tillåta vi oss icke att förutsäga; men vi tro, att hvad som redan under nuvarande förhållanden inträffat kan gifva någon föreställning om, i hvilken skala prisfall kunna ega rum. Men det åsyftade steget skulle dessutom medföra en annan verkan, som man bestämdt äsyftat om möjligt ännu mindre än det betryck, att icke säga den katastrof för vårt näringslif, som det skulle föranleda. Det är nemligen alldeles otvifvelaktigt, att de få banker, hvilka komme att fortfarande ega beständ på de större platserna, skulle, befriade fran konkurrensen med de talrika bankerna och bankkontoren i orterna, komma att dominera penningmarknaden på ett helt annat sätt än tillförene, och säkerligen äfven bereda sig vida betydligare vinster än för närvarande. Det är naturligt nog att man icke inser eller icke tror på sådana följder af den brytning i landets finansiella förhållanden som man vill framkalla, och erkännas bör för öfrigt, att man under gårdagsdebatten medgaf, att den åsyftade åtgärden icke kunde genast vidtagas, hvilket för öfrigt de nu befintliga privatbankernas öktrojer förhindra; men något, som man med bra liten eftertanka borde inse, det är att privatbankernas undanrödjande, i den mån detta genom sedelutgifningens borttagande kunde ske, alldeles icke skulle göra slut på depositionsrörelsen. Allmänheten har nu en gång lärt sig inse fördelarne af,lr att åt fullt solida penningeinstitutioner an-1 förtro sina besparingar, och sädana institu; S tioner, beredda att mottaga penningar på deposition, skulle helt visst uppstå ätven oms man lyckades utrota alla nu befintliga pri-!c vatbanker. Vi hafva ju redah här i Stock-1 holm den Skandinaviska banken, Industrii S banken och Jernkontoret samt en på sätt h vis under offentlig kontroll staende ban