iande som Loreleys sång klingade för hans öra den sköna melodien. Sakta lade sig en hand på hans skuldra en af tårar glödande kind berörde hans locar. Det var Gertrud; men för all verlden skatter skulle han ej kunnat sluta den sta kars flickan till sitt bröst; der fanns ju också gen plats för henne. Hjerta, famn och ankar — allt var ju för tjuserskan midtöfver. Gråt icke, Gertrud,, sade han nästan allt. Denna skilsmessa är en nödvändig pröfning. Hvem vet om din kärlek bestar len, hvem vet om vi återfinna hvarandra så som vi skiljas ? Hon lade sina armar om hans hals med ;skuldsfullt behag. Min kärlek! hviskade won; ack, lika säkert som att jag icke känrer när han började, lika säkert vet jag att nan ej skall hafva något slut. Skrif blott fia och tänk äfven ofta på det gamla slottet, vär du är der längt borta och ser skönare Ivinnor. Skönare sade på E !? upprepade han lifligt och blice der hon satt i fönstret. Jag skall ej tänka på något annat än det gamla lottet, det lofvar jag dig. Men du måste ;ckså lofva mig något. Säg blott hvad du önskar!, Tag vara på Else, bad han; vaka öfver. wenne; beskydda henne! Den unga flickan sina armar nedfalla. Hvilken sällsam bön, Werner,, utropade hon modigt. Du vet ju hur kär hon är mig. ch dessutom, hvem skulle kunna göra henne ägot ondt, så undangömda som vi lefva? Du har rätt och jag tackar Gud för denna nslighet. Skrif emellertid till mig om allt, ch jag skall också låta dig veta allt som ngår mig. Gud välsigne dig, Gertrud, och — atom oss nu vara lugna och gå in till de undra