hans röst ljöd sällsamt upprörd. Han tor skon ur sin fästmös hand och knäböjde framför Else. Ett ögonblick höll han i sin hand den skönaste fot i landet och i det nästa slöt sig kring densamma såsom gjuten prinsessans hvita atl ssko, Nå, Else är ju också vår prinsessa, r0pade fadren skämtsamt, intet under således att skon passar henne. Else log. I sen således att en prins måste komma och hemta mig,, sade hon och kastade hufvudet lätt tillbaka. Något förstämd låste prestfrun åter in sin klenod, den hon nu ängrade att hafva uttagit från dess förvaringsrum. Öfver Gertruds sigte hvilade en skugga och öfver hennes älskades panna ett dystert moln. Else hade stigit upp och satt sig vid fönstret, skadande ut i den månbelysta lilla trädgården och bort mot det hvita huset, der en gång prinsessorna bott. Vill du icke plocka en afskedsbukett åt mig, Gertrud ? frågade Werner tankspridd. Bredvid löfsalen växa ännu rosor. Gertrud de honom en tacksam blick och de följdes åt ut i trädgården. De qvarvarande flyttade sig närmare tillsammans och samtalade lifligt, utän att bekymra sig om det unga paret. Men Eise sjöng i det öppna fönstret med klar stämma: Ack vore jag hos vännen På fjerran banad stig! Men — djupa böljor svalla Emellan dig och mig... Gertrud plockade blommor, i hvilkas kalkar hennes tarar föllo som daggdroppar. Werner gick och satte sig i löfsalens mö: ale hörn. Fans ögon kunde icke s ig fån gestalten 1 det öppna fönstret. Törtrol