Aftonbladet – 8 april 1868, sida 2

Så gingo de i solskenet bredvid hvarandra genom trädgården, dessa båda unga, gingo förbi rosenqvarteret och allt längre bort — gingo med de dröjande fjäten och den meTankoliska blicken hos dem som veta att allt detta sker för sista gången. Och likväl, då Gertrud förstulet blickade upp på ungdomsvännen och såg den dystra pannan och det smärtfulla draget kring munnen, bäfvade hennes hjerta at sällhet öfver att se, det skilsmessan var honom så svår. Skrifver du någon gång? frågade hon slutligen sakta. Visst det, Gertrud; men du får också lof att svara mig snart och utförligt. Men, Werner, du vet att jag har så svårt att skrifva; Else är mycket mera hemma i dylika saker. Och så skall du kanske skratta åt mina bref, jag, som på hela aret knappast skrifver ett enda sådant... Sådana barnsligheter! inföll hen otåligt. Jag vill blott veta hur I han det här hemma. Du måste beskrifva allt, hör du, ända till den minsta småsak. Jag lofvar dig det, om du å din sida lofvar mig att icke för någon visa mina bref... Se här min hand derpå, Gertrud!, Hon lade långsamt sin hand i hans. Han höll den fast utan att tänka derpå och utan att märka hur den lilla fången darrade. Anlända till bönsängarne, började Gertrud med ifver att plocka, under det att Werner, i stället för att, som han lofvat, hjelpa henne, kastade sig på en torfbänk, stödde hufvudet mot handen och blickade förströdd på den behagliga gestalten, som stod der med den lätta klädningen uppfästad, de små fötterna instuckna i de nättaste skor med höga klackar och med de rika blonda flätorna kring det nu af en ovanlig rörelse lifvade ansigtet. Aldrig förut hade han bemärkt hen.