Aftonbladet – 7 april 1868, sida 2

och jag ser henne hellre i hennes hvardagsdrägt, ehuru hon i den här med sitt blonda hår ser ut alldeles som en borgfröken. Menar du Gertrud, mamma? Jag hade så när ej känt igen henne. Hur kunde hon bara låta öfvertala sig till något sådant! En förebrående blick af modren bragte honom till besinning. Jag tänkte du visste bäst sjelf huru mycket Elses vilja är rådande här i slottet och huru god och eftergifven hennes äldre syster är, sade hon sakta och i sträng ton. Nå ja, Jag var också förargad öfver att hon skulle vara så eftergifven, då kläderna så litet anstå henne, svarade han. Man talade ännu en stund om ett och annat. Gertrud hade för längesedan smugit sig undan. Bestyret med de kära gästernas undfägnad ålåg ju henne ensam och hon ville dessutom vara allena med sitt lilla uppskrämda hjerta. Ack, hvarför hade han väl talat så hårdt till henne? Men — mycken tid till betraktelser gafs icke, såvida aftonmåltiden skulle bli bra, och tillredandet af denna skingrade något hennes sorgsna tankar. Också var födelsedagstårtan i allo lyckad och en skönare Weserlax fanns icke i hela trakten. Öfver aftonbordet bredde hon jen duk, hvartill hon sjelf spunvit garnet. Under tiden satt prinsessan derute under den molnfria sommarhimlen på sin fars knä med armen om hans hals, hade för sig tusen små upptåg och var så tjusande i sina tacksamma glädjeyttringar, att sjelfva prestfrun i tysthet beundrade henne. O, det var en lycklig födelsedag! Blott en kejsar Carl fattas mig, annars önskar jag ingenting,, sade Else, sakta tilläggande: och hvarför skulle icke också en kejsare kunna förirra sig hit till vårt gamla slott? Kungar och prinsar ha ju varit här. (Forts.)