Aftonbladet – 7 april 1868, sida 2

der den elaka hexan, som lockat den stackars korherren i förderfvet. Han hade en gång sett hennes bild hos egaren till det hvita landthuset och hon hade varit klädd just så och haft en guldkrona öfver pannan. Och hexan hade dessutom varit en fröken från ett aflägset, främmande land. Vid denna underrättelse tänkte Else ovilkorligen på den sköna Isabella och genomgick ännu en gång i minnet de herrliga stunder, läsningen af denna roman förskaffat henne. Men ack hvad Werner dröjde förskräckligt länge den här gången. Tålamodet höll på att förgå de väntande, der de sutto i lindbersåen. Slutligen syntes han och med honom hans mor. Hvar äro flickorna? Sök upp dem! sade amtmannen, och den blifvande studenten var med ett språng uppe för de få trappstegen till Elses älsklingsplats. Han trädde in. Ett lätt utrop undslapp hans läppar. Han blef stående som förstenad. Då flög en ros ned framför honom och Elses välkommen! ljöd Jjufligt i hans öra. Han upptog blomman och sträckte båda händerna mot Else i det hans ansigte glödde af rörelse och förtjusning. Men det var Gertruds hand som fattade hans. Nu först tycktes han varseblifva äfven henne. Men, Gertrud — för Guds skull — hvilket upptåg — så du ser ut — hur: har du kunnat vanställa dig på detta sätt? Hon såg på honom både förskräckt och förvirrad och hennes ögon fylldes med tårar. I detsamma trädde modren och prestfrun in i löfsalen. Hvad säger du om den tokiga hexan, Werner? frågade amtmannen. Ack, hon borde aldrig bära någon annan drägt, svarade förvirrad den tillfrågade. Det tycker jag ej,, anmärkte prestfrun,