Aftonbladet – 4 april 1868, sida 3

Visserligen! I Hvadan kommer sig då detta egna och beak tansvärda förbållande? Svaret kan icke blifva mera än ett. I Det härleder sig från mindre goda, för att ej I säga dåliga, institutioner. I Det vore måhända icke omöjligt för mig att . närmare belysa och utreda detta påstående, att framhålla mer än ett i de arbetande klassernas ställni ejonsamt ingripande förhållande, att ådagalägga behofvet af ganska väsentliga reformer i flera hänI seenden, att påpeka huruledes nödvändigheten af en omgestaltning i djupet af samhällsförhållandena arbetar sig fram till en fråga för dagen; men dessa ämnen äro allt för omfångsrika att nu behandlas; tid och tillfälle tillåta det ej heller. Följderna af nu ifrågavarande, mindre gynnsamma institutioner, uteblifva likväl icke. Sålunda växer och utbreder sig allt mer och mer misstroende och misströstan, samt likgiltighet för fosterland och hem. Årligen tilltager derför äfven deras antal, som öfvergifva fädernejorden och begifva sig till Amerika, i förhoppning att der finna förhållanden som bättre motsvara de menskliga anspråken, arbetarens behof och rätt. en ej nog härmed. Stiga vi ned inom sjelfva miljerna, hvad finna vi långt ner? Armod och fattigdom, bekymmer och elände. Men det finnes ännu ett värre. Vi veta nemligen att i nödens och uselhetens fotspår — laster och brott frodas och växa. Sådana äro resultaterna, till en icke ringa del härflytande från, för de mindre bemedlade klasserna, mindre ändamålsenliga institutioner. När man nu säger, att dödsstraffet skall oc qvarstå i vår lagstiftning såsom en sk brottslingen, så innebär det, om ock indi det också skall qvarstå såsom ett skyddsvä de dåliga institutionerna. Det är klart. Vill man ej förbättra institutionerna, som till en del förorsaka brottsligheten, blifver dödsstraffet, bibehållet såsom skräck för det senare, ett värn för de förra. Härutinnan tror jag att det ligger ett vigtigt talande, ett stort skäl för att så fort som möjligt aflysa dödsstraffet ur vår lagstiftning, samt i stället beträda en bana af erforderliga och nyttiga reformer. Dödsstraffets bibehållande förefaller mig såsom en blodig punkt satt framför behofvet af förbättringar i och för de lägre samhällsklassernas ställning. Man säger, och måhända med skäl, ehuruväl jag icke gerna derpå vill tro, att, ifall dödsstraffet borttages, brottens antal skall ökas. Derpå svarar man, att dödsstraffet i sådan händelse åter kan upptagas, och andrager såsom exempel på möjligheten deraf flera andra länder, som så tillvägagått. Jag tror likväl icke att detta exempel är efterföljansvärdt. Hvad man en gång med lefvande öfvertygelse upphäft eller borttagit, bör man aldrig åter upptaga. Hvarför man i utlandet nödgats ånyo erkänna dödsstraffet, är, säger man, derför att brotten ökats, men dessa hafva helt enkelt ökats derför att man, efter dödsstraffets upphäfvande, uraktlåtit att vidtaga reformer i de arbetande klassernas belägenhet. Hade man gjort det, skulle man säkerligen icke behöft åter taga det omenskliga straffet. Reformernas ö den enda som förer till ett bättre, den utgör de goda sedernas, civilisationens väg. Endast på den kan man höja de fattige, det arbetande folket till ett bättre, både i andligt och verldsligt afseende. Höjer man sålunda dem, höjer man hela landet. Dessa klasser, de arbetande, utgöra den stora bas — den granitklippa, hvarpå hela landet står. Man bör med stolthet stödja sig mot det glänsande ranitblocket, icke trampa det till grus med sin ot, Dessa klasser äro våra armar, våra ben. Landets odling verkställes och går framåt genom dem. De utgöra ännu i dag de friskaste krafterna ifvårt land. Depravationen har ännu icke trängt försoffande ned till dem. De utgöra den kärna, hvarur, endast den blifver rätt omhägnad. den kraftigaste stam och bästa frukt skola växa. Måtte man rätt allvarligt betänka detta! Man har sagt, att det är sederna, som skola omskapa lagarne, och icke lagarne, som skola omskapa sederna. Jag är öfvertygad om att båda kunna vexelbyta inflytande på hvarandra. Härpå skall jag äfven lemna bevi Under en del af vår egen medeltid fanns hvarken kyrkfrid, hemfrid eller qvinnofrid. Våldet herrskade temligen lössläppt. Då uppstod en kraftig man och skref lagar så i det ena, som andra och tredje fallet, och våldet försvann småningom. Här var det gifna lagar, som framkallade bättre er. Att upphäfvandet af otidsenliga och barbariska lagar jemväl förbättrat dem, derpå saknas ej heller exempel i vår historia. Redan 1734 års lag förminskade betydligt straffkategorierna emot hvad förhållandet förut var; och vår senast antagna kriminallag har ytterligare reducerat dem. amhällets vinst blef, äfven i detta fall, ökad sedlighet. Man skulle kunna säga att landet för hvarje ny dödsstraffskategori, som blifvit borttagen, gått i förädlad riktning framåt. För den skull r jag nu äfven att tiden är inne att fullständigt upphä dödsstraffet. Det vore endast att aftvå vär lagstiftning den sista blodtläck, som besudlar den. Under den diskussion om dödsstraffet, som i d; försiggått, hafva de båda motsatta åsigterna pri vat sina krafter, mätt sina vapen med hvarandra. Jag erkänner beredvilligt att man å båda sidorna utvecklat stor skicklighet samt en ganska lysande bevisning. Åtskilliga påståenden och satser kunde måhända ännu återstå att upptaga och genmäla Jag lemnar al detta derhän. Motståndarne till dödsstraffets afskaffande hafva — på ett par undantag när — i allmänhet väl erkänt att detta straff var af omensklig natur, men att tiden icke ännu var inne för dess upphäfvande. Hvem kan väl tilltro sig med visshet säga när stunden är inne för en reform, af den egerskap, som den nu i fråga? . Hvem är väl så skarpsynt att på tidsskalan förmå utpeka det rätta ögonblicket nu, hvarken förr eller senare? Vid fordrandet at alla reformer, hafva motståndarne sagt: mtiden är ej ännu inne; men reformer ha blifvit genomförda och gemenligen i deras välsignelsebringande resultater bevisat att ögonblicket verkligen var inne. Bestämmandet af det rätta ögonblicket är i nu evarande fråga vigtigare än i andra fall. Hvarje örsummadt ögonblick kan gälla ett menniskolif, ett hufvud. Motståndarne till denna reform ikläda sig ansvarigheten derför. Svare då inför Gud och menniskor! Jag kommer att votera för dödsstraffets afskafande. 2