Aftonbladet – 4 april 1868, sida 2

gården och fann slutligen den läsande. Men far och mor fingo blott veta, att man funnit den bortkomna sofvande under fläderträdet, och Else måste lofva systern att, till tack för det hon frälsat henne från bannor, icke på åtta dagar röra någon bok. Stundom, då Werner föreläste, kom den blonda Gertrud med något husligt arbete och satte sig bredvid. Else låtsade visserligen också deltaga deri, men betraktade oftast blott med ett drömmande uttryck huru den flitiga systerns hand flög upp och ned likt en liten dufvovinge, och det var blott Gertrud som ibland frågade: — Blir du ej trött af att läs. så länge, käre erner? 2 ; Men han endast skakade på hufvudet, ty Elnes mörka ögon voro fästade på honom och hennes friska läppar logo då hon frågade, huru det kunde vara tänkbart att tröttna då man läste sådana sköna saker. Ofta måste äfven Werner föreläsa i trädgården, under det flickan i behaglig sysslolöshet vaggade i hängmattan, eller gingo de öfver till hans bostad, der man, efter slutad: lektyr, alltid tog sig för att beundra de hvita skorna och sända svärmiska blickar till landt— huset, der en gång de båda Prinsessorna srittit. Men oaktadt all Elses älskvärdhet blef hon aldrig prestfruns gunstling; dert. låg hennes små händer alltför ofta SV sslolösa, och det var alltför bekant att Pn flitiga Gertrud nästan alltid åtog sig fysterns arbete, det denna i likhet med Gertrud fått sig tilldeladt af modren, utan rtt Else dervid gjorde den ringaste invändning. Hon endast utvecklade sin åskådart alang, i hvilken sysselsättning dock Werner fann henne förtjusande. — Åfven hade Werners mor svårt att nn att hennes Sön för Elses skull brutit sin fot, (Förts.)