Aftonbladet – 4 april 1868, sida 2

i nande gloria. Hvem som såg honom, intogs af honom. En gång, sista gången då han besökte Weserslottet, hade Else ryckt upp fönstret då han gick förbi och räckt honom en blombukett. Glödande och andlös knäföll hon fönsterkarmen med de mörka loekarne hängande oredigt kring ansigtet och de stora ögonen strålande af hänryckning. Gertrud åter hade med ett skri öfver systerns djerfhet flyktat i rummets mörkaste hörn. Men han, sagoprinsen, hade stannat, tagit blommorna, nickat leende åt gifvarinnan och med sip hyita fint formade hand smekt Elses hår. Det glömde hon ig. Jag gifter mig aldrij någon annan äl en Kort är lila skör a prins Loale Ke: Fivand, hade hon ucreftt dstörstar bestämdhet förklarat. RS Huru många tårar fälldes icke i slottet vid underrättelsen om den lysande konungasonens hjeltedöd vid Saalfeld. Icke nog ofta kunde fadern berätta dem den sorgliga historien om den tappra kärens nederlag, och Werner, som besökte gymnasiet i M.: och fjlbragte såväl ferierna som enskilda fridagar hos sin mor, måste i kapellet uppresa ett altare till åminnelse af den fallne. Och han förstod att så smakfullt anordna allt, att Gertrud i högljudda loford öfver lekkamrak iälier, under det Else blott sade: Nå det vore väl också dåljgb om inte en aderton ärs pojke skulle kunna åstadkomma det der! Den aderton års pojken skulle ha gjort allt hvad på jorden kan åstadkommas med två händer och en god vilja, men icke fö af den blonda Gertrud, utan för Elsas H fi a nick. Och hon; brukade också helt n fullständigt taga honom i sin tjenst när han var till; hands Dettyrktes nu en påog för alla som