Aftonbladet – 3 april 1868, sida 2

Huru de runda kinderna glödde, huru Jätt och tyst barnen andades! Den unga flickan, som inträdt i kapellet, satte sig, fängslad at denna anblick, på sängkanten hos den minsta slumrerskan. Ovilkorligt sammanknäppte hon händerna. Sjalen, som omslutit henne, var nedfallen. I sin hvita drägt, med rosor i de lösta lockarna, i denna sällsamma omgifning — ett hvalf af ett öfvergifvet gammalt kapell — liknade hon, med blicken strålande af innerlig ömhet, en skyddsengel. Försjunken i fromma tankar blef hon sittande vid den lilla bädden — hon ville vänta tills sköterskan återkom. — Dansmusikens toner tyckte hon sig höra långt i fjerran och fann denna dolda plats så ljuf, denna tillflyktsort så helig. Hon begrep icke att hon nyss förut kunnat dansa med sådan lust. Huru mycket skönare var icke här! Hvilket Jljuft barnansigte!... Allt djupare böjde sig den fina gestalten öfver det sofvande barnet. Då öppnade sig plötsligt tvenne stora, mörka ögon: den lilla Else vaknade. Till hälften förvånadt, till hälften leende blickade barnet upp, sträckte begärligt, ut sina små runda armar och frågade: År du Christusbarnet?, — I detsamma knarrade dörren, den gamla sköterskan trädde in, men blef stående som fastnaglad på tröskeln vid åsynen af denna lysande uppenbarelse. Men denna lade fingret på läpparne, reste sig hastigt och sköt ned lampskärmen — ännu en blick på det lilla barnansigtet, ännu en kyss på den rena pannan — och kapellet var mörkt och öde. Men Else glödde som en feberros, ville icke somna igen och upprepade beständigt: Jag har sett Christusbarnet och det har gifvit mig så många goda saker!... Ack, hvad jag undrar om det skall komma igen till jul? (Forts. följet.)