Aftonbladet – 3 april 1868, sida 2

begge flickorna, hvilket genast fängslade allas blickar. Likasom sagornas prinsessor äro urbilder sf skönhet, så voro dessa det i verkligheten. Prinsessan Louise isynnerhet uppväckte verklig hänryckniog. Hvilket hufvud, hvilken profil, ren som antikens ädlaste, hvilken rikedom af ljusbrunt hår, hvilka ögon och hvilket uttryck af godhet, själfullhet och ungdomlig glädje! Caroline var nästan ännu ett barn, ur hvars ljufva ansigte tyste i detta ögonblick endast glädje öfver att få dansa. Också dansades denna afton i det gamla slottet vid Weser såsom der aldrig förut dansats. De unga prinsessorna voro balens drottningar; der fanns ingen, som icke villigt lemnade dem företrädet, och hvad detta vill säga i en balsal bland en mängd qvinliga trollsländor, det vet du allt, kära läsarinna! Under ett uppehåll i dansen hade prinsessan Louise blifvit stående vid ett fönster och såg till sin förvåning ljus skimra från det gamla kapellet midtöfver. På sin fråga härom, fick hon till svar, att man der inlogerat amtmannens små döttrar undan festens buller och bråk. Och några minuter derefter — sästerna trängde sig då som bäst omkring buffeterna deruppe — varseblef väl ingen huru en väl inhöljd qvinnogestalt med lätta och skyndsamma fjät ilade öfver gården. Hon hoppade upp för trappstegen till kapellet. Dörren var endast tilllörd. En nattlampa brann, men ingen vårdarinna satt vid barnens små sängar. Hon hade smugit sig ut för att se på dansen och det förnäma herrskapet. Då regnade det från hvita händer bonbons och allahanda läckerheter på de slumrandes täcken; derefter sköto dessa händer upp lampskärmen för att få ljuset att falla DÅ de små barnansigtena. Hvilken bild af den ljufvaste frid, den älskligaste oskuld!