Aftonbladet – 3 april 1868, sida 2

skulle plockas till balen. Och från den smala trädgårdsgången midt öfver blickade ett par stora allvarsamma ögon beundrande på den vackra gruppen. Det var Werner, den sexårige sonen till prestens enka, som satt i jasminbersåen, hvilken hörde till enkans lilla boställe, beläget näst intill herr von B:s hus. Gossen var sysselsatt med sina första skriföfningar, men taflan hade fallit till marken och griffeln var afbruten. Hvilken förvirring hade icke ett par flickors rosiga kinder och ljufva stämmor åstadkommit i hans första mäktpåliggande arbete! Aldrig hade Werner gjort sämre streck och rundningar, aldrig så halfdant kunnat sin lexa. Från den stunden ville gossen alltjemt sitta och skrifva i jasminbersåen och föresatte sig bestämdt att aldrig gifta sig med någon annan än en prinsessa. Men då nu på samma märkvärdiga dag de båda hulda gestalterna, ledsagade af sin beskyddarinna, trippade ditöfver för att helsa på enkan till den inom den lilla staden allmänt saknade och för landtgrefvinnan välbekante presten, gömde sig Werner i ett skåp, hvarifrån han blef vittne till samtalet mellan den höga damen och hans mor. Hans hjerta upphörde nästan att slå af förskräckelse öfver hans mors djerfhet att såsom ett minne utbedja sig de af prinsessan sjelf öfverklädda skorna då de voro riktigt genomdansade.. Han kunde ej fatta hvarifrån hon tog mod till en sådan begäran. — Min son har förvånad åsett huru ers kongl. höghet med sina fina händer verkställt ett så underordnadt arbeten, sade hon, och jag har älven sett det, och ville derföre så gerna utbedja mig ett par af de hvita skorna för min framtida sonhustru. De måste bringa lycka i huset. de lofvade Louise att uppfylla denna bön och att redan följande morgon utvälja