. Till Svenska Allmänheten! Undertecknad var den förste som väckte idten om populära föreläsningars hållande i Sverge. För detta ändamål genomreste jag riket i alla riktningar under åren 1856—51—58; och höll etemporerade föredrag, hvilka afhördes med odeladt bifall, enligt alla tidningars sammanstämmande omdöme. Mången gång stjelpte jag och skadade mig så, att jag blef liggande flera veckor, och ännu lider deraf. På flera ställen var stor förlust, ty omkostnaderna voro dryga; iden var så ny, att nyttan d icke riktigt insågs i bör men genom ett ihärdigt strätvande genomd denne tanke och de nu så mycket omtyckta föreläsningarne blifva talrikt besökta, ett bevis, att allmänheten inser deras nytta och vigt. I Stockholm uppträdde jag två gånger på talmansstolen i bondeståndets plenirum; i Upsala intog jag samma kateder, som den store Geijer, o. s. v. Men nu går jag på 70-talet. Min kraft är bruten, min helsa förstörd, mitt så mycket berömda minne förloradt och mina ögon så försvagade att jag fruktar det värsta. Utsigten för min ålderdom är förfärlig; men jag skulle med lugn nedstiga i min graf, om jag ej efterlemnade två små värnlösa barn, hvilka vid mitt frånfälle äro utan skydd och således måste blifva öfverlemnade åt nöden, eländet, kanhända äfven lasten och brottet. Detta är orsaken, hvarföre jag ödmjukligen anhåller hos gamla vänner och bekanta bland den ärade svenska allmänheten om ett litet, ja, om än aldrig så litet bidrag, för att bereda mig och de mina en lugnare framtid. Mina gamla vänner bland Hrr Tidningsredaktörer och Boktryckare torde godhetsfullt påpeka denna ödmjuka anhållan i sina resp. tid ningar samt Hrr Bokhandlare i städerna och de för folkets upplysning nitälskande Hrr Pastorer på landet utlägga anteckningslistor för de lemnade bidragen. För den minsta skärf stannar jag och de mina i den djupaste tacksamhetsskuld. Skall detta nödrop vara förgäfves, och icke skyndsam hjelp mellankommer, så är jag och min familj ovilkorligen förlorad. Stockholm den 1 April 1868. Olof Fornander, Adr.: Brunnsgatan på No.