e I plats. Statsmaskinen har kommit in på en mindre n Jemn väg, som ej hvilar på förra tiders fasta grund. t ) Den nuvarande vägen går i ett lutande plan, inå; gon mån liknande Semiramis ryktbara trädgårdar, Isom enligt sagan hängde nedåt i luften. Fara är, latt farten blir alltför brådstörtad, derest ej dess rörelser ledas och bestämmas af en styrelse med stark inre enhet och samverkan. Ett starkt samband mellan styrelsens särskilda medlemmar och nödig kraft att hejda rörelsen, då så behöfves, erfordras. Svenska folket älskar visserligen sin frihet, men det älskar ock att känna kraften hos den regering, åt hvilken det lemnat vården af sina angelägenheter. Sitt fulla förtroende skänker det endast åt en styrelse, som kan försvara icke endast sina åtgärder, utan äfven sin ställning, om det ock ej kan underlåta att hysa aktning för välmeningen och den goda viljan. Hr IL. T. Almqvist yrkade äfven, att memorialet skulle i sin helhet läggas till handlingarne, utan uttalande af något omdöme, vare sig gillande eller ogillande, öfver dess innehåll. Hr Rydin. Under denna debatt hafva åtskilliga anmärkningar blifvit riktade mot konstitutionsutskottets förfarande och dess rättighet att, på sätt som skett, angående konungens rådgifvai ne rådslag framställa tillkännagifvanden för riksI dagen. Såsom reservant mot den form som konstitutionsutskottet valt kunde jag i mitt yttrande helt och hållet förbigå anmärkningarne härom, men då de ogillande anmärkningarne framstå såsom ett uttryck af en uppfattning, som afser inskränkning Jaf utskottets behörighetsområde längre än grundlagen bjuder, anser jag mig ej böra lemna dessa lanmärkningar i detta hänseende obesvarade. Härvid anser jag mig först böra fästa uppmärksamheten på de förhållanden, som kunna anses hafva föranledt lagstiftarne att, på sätt skett, genom 106 och 107 85 bestämma om riksdagens kontrollerande myndighet i förhållande till statsrådet. Jemför man dessa S8 med 105 8:n, finnas de innefatta en rättighet för representationen att granska regeringsåtgärder på ett sätt, som saknar motsvarighet i andra länder och grundar sig på särskilda för vårt land egendomliga, historiska förhållanden. andra länder med representativ författning är, såsom vi hafva oss bekant, statsrådet ansvarigt för regeringens förande, för styrelsesystemet. Några statsrådsprotokoll föreläggas ej representationen, finnas knappt. Behöfver man upplysningar utöfver hvad pressen meddelat, använder man interpellationer. Något motsvarande R. F. 107 finnes ej stadgadt, och man använder antingen en formlig anklagelse, som upptages till pröfning och afser något eller några allmänt kända fall, eller ock så kallade misstroendevota vid afgörande af regeringens propositioner. Hos oss finnes icke någon ansvarighet för statsråden för sjelfva regeringsåtgärderna. Enligt vår grundlag och våra konstitutionella seder är det konungen allena som eger styra riket, och hans statsråd äro ansvariga endast för de råd de gifva, innan konungen fattar sina beslut, samt förpligtade att genom kontrasignationsvägran förekomma ett mot regeringsformen stridande regeringsbeslut. Det åliggande, som tillkommer konstitutionsutskottet i förhållande till statsrådet, faller derför hufvudsakligen under den klass af statsrättsliga bestämmelser, som rör riksdagens kontrollerande myndighet. Dennamyndighet, hvars excesser vållat fribetstiden3 ständervälde, men hvars förlamande möjliggjorde Gustaf HI:s envälde, sökte man vid vårt nya statsskicks införande ordna och stärka, men på samma gång beröfva dess skadliggörande förmåga. I sådant syfte upptogs i grundlagen bestämmelser om representationens rätt att utse statsrevisorer, som på bestämda periodiskt återkommande tider granska statsverkets tillstånd och utgifter, samt om justitieombudsman, hvilken har att å folkets vägnar beifra embetsförseelser. Sålunda återupplifvades rikets ständers under fribetstiden utöfvade rätt aft genom utskott granska regeringsprotokollen, och i tryckfrihetsförordningen förnyades det i 1766 års tryckfrihetsförordning intagna stadgandet att alla offentliga handlingar och protokoll, utom vissa i samma grundlag uppräknade, skola vara för allmänheten tillgängliga. Man ville bereda folket ett fullständigt ljus öfver dess offentliga angelägenheter och för fullständig kontroll öppna all offentlig verksamhet. Med en sådan uppfattning af folkets rättigheter var det derför öfverensstämmande, att man i 106 och 107 8S regeringsformen inrymde åt konstitutionsutskottet den deri uppgifna ranskningsrätt, för att dymedelst åt riksdagen gifva den vägledning och det ljus, som vore förenligt med statens säkerhet å ena och folkets rättigheter å andra sidan. På samma gång man ansåg offentlighet och fullständig granskning af hvad inom styrelsen sig tilldroge vara ett vilkor för statsskickets utveckling, ville man på alla möjliga sätt förekomma de vådor som frihetstiden medfört, då granskningen förbands med rätt att vidtaga åtgärder, som ingrepo i styrelsens verksamhet. Derför förbjöd 1810 års riksdagsordnings 68 revisorerna att vid statsverkets granskning meddela föreskrifter eller besluta förändringar. Likaså beröfvades ständerna rätt att besluta åtal af konungens embetsmän. Riksdagen får ej en gång låta under öfverläggning förekomma embetsmyndigheters eller domstolars beslut (R. F. 8 90). Justitieombudsmannen handlar sjelfständigt under åklagareansvar i detta afseende 1 ständernas ställe. Af samma orsak blef på samma gång konstitutionsutskottets rätt att å riksdagens vägnar granska statsrådsprotokollen, såväl som ständernas rätt att vidtaga åtgärder, på det nogaste bestämd. Konstitutionsutskottets befogenhet bestämdes så, att utskottet först hade att pröfva anmärkningsvärda regeringsärenden med hänsyn till deras öfverensstämmelse med lag. Om utskottet skulle finna en regeringsåtgärd stridande mot lag, eger det endast vidtaga en åtgärd, nemligen besluta åtal. Finnes en regeringsåtgärd vara fullt lagenlig, men anmärkningsvärd i annat hänseende, eger utskottet anmäla förhållandet hos riksdagen, som, i fall utskottet anmärkt, att rådgitvarne dervid förhållit sig på sätt 107 omförmäler, d. v. s. uraktlåtit att 1 rådslag iakttaga rikets sannskyldiga nytta, eller om föredraganden brustit i oväld, nit och skicklighet, men endast i det fall att konstitutionsutskottet gjort en sådan anmärkning, har att, der det finner rikets väl sådant kräfva, i skrifvelse till K. M:t begära statsrådets entledigande. Af hvad sålunda är stadgadt och hvad som måste förutsättas vara grundlagens mening synes följa, att om, vid granskningen af statsrådsprotokollen, utskottet finner någon regeringsåtgärd vara stridande mot grundlag eller allmän lag, utskottet ej har annan utväg än att på grund af 106 :n besluta åtal emot de konungens rådgifvare, som tillstyrkt eller underlåtit att afstyrka den lagstridiga åtgärden. Konstitutionsutskottet eger icke hos riksdagen anmäla anmärkningar rörande rättseller lagtolkningsfrågors bedömande, och detta helt naturligt, ty grundlagsstiftarne ville just förekomma hvad under frihetstiden varit alltför ofta vanligt eller att ständerna företogo sig att sjelfva eller genom särskildt utsedda kommissioner ingå i pröfning af dylika rättstvister och deröfver döma i sista hand, hvartill kommer att 107 5 2 mom. uttryckligen förbjuder att låta under riksdagens öfverläggningar komma eller dervid nämna konungens beslut i mål, som röra enskilda personers eller korporationers rättigheter och angelägenheter. Allt som rör enskildes rätt, eller med andra ord lagtillämpning i ett särskildt fall, bör således endast kunna i enlighet med 106 R. F. behandlas. Anser utskottet ej skäl dertill, må utskottet derom tiga. Ty under inga vilkor får frågan om, huruvida ett förfarande i statsrådet varit stridande eller öfverensstämmande med lag, hänskjutas under de debatterande meningarne i kamrarne. Att den för statsrådet gällande ansvarighetslagens 8 6, på sätt en ärad talare yttrat, skulle kunna tolkas så, att man med hemtadt stöd af 107 R. F. skulle kunna åt riksdagens pröfning öfverlemna frågor af nyssnämnda beskaffenhet, är en mening, som, utom det att den står i uppenbar strid med våra konstitutionella grundsatser, särskildt uttalade i regeringsformens 90 och 103, vederlägges af hvad som innehålles i 8 8:n ansvarighetslagen. Jemför man denna med 6 8 i samma lag och 106 R. F., är det lätt att finna en tolkning, som ställer dessa stadganden i full inbördes öfverensstämmelse och visar huru de ömsesidigt supplera hvarandra. KonMä ae OO me