Öfverläggningar om dechargebetänkandet. Första kammaren. Frih. A. C. faab var af den öfvertygelse, att betydelsen af 106 och 107 88 regeringsformen ansenligt förminskats genom det nya statsskickets införande, hvarigenom en närmare beröring uppkommit mellan representationen och regeringen. Det vore numera ganska lätt för riksdagen, soi årligen skall sammanträda, att, om statsråden göra sig skyldiga till förseelser i sitt höga kall, få dem att afgå, utan att hvarken ställa dem inför riksrätt eller hos konungen anhålla om deras entledigande. I afseende på sjelfva betänkandet hade det varit önskvärdt, att utskottets granskning gällt den allmänna tendensen i nuvarande styrelsesystem, sjelfva grundsatserna för regeringens handlingar, men ej, såsom nu, inskränkt sig till en enkel anmälan af vissa af regeringens åtgärder. Ett sådant förfarande hade ock stått i närmare öfverensstämmelse med grundlagens stadgande i 8 107 regeringsformen. Äfven af ett annat ski vore utskottets sätt att gå till väga mindre förtjent att gillas. Genom små anmärkningar vunnes intet annat, än att regeringens anseende nedsattes, och detta vore väl något, som ingen uppriktig fosterlandsvän kunde önska. I afseende på bebetänkandets innehåll voro de i första och andra unkten framställda anmärkningarne obefogade, en tredje deremot, i anseende till sin syftning, förtjent af riksdagens bifall. Genom ett uttalande från riksdagens sida af ett ogillande af den i denna punkt omförmälda regeringsåtgärden, kunde nemligen dylika beslut för framtiden möjligen förekommas. Härmed ville talaren dock ej ha framställt någon anmärkning hvarken emot föredraganden eller öfriga statsrådsledamöter för deras åtgöranden vid ifrågavarande besluts fattande. De hade allesammans uppfyllt hvad dem såsom konungens rådgifvare i detta afseende ålegat. Genom det af utskottet i fjerde punkten anmärkta beslutet hade grundlagen visserligen ej blifvit trädd för a, men beslutet innebure dock en haltande åtd. Regeringen hade bort taga steget fullt ut, låtit riksmarskalken fortfarande åtnjuta sin dåande höga rang och ej heller lemnat afgångna srådsmedlemmar rang, grundande sig på vär heten af ett embete, som de ej mera innehade. Så länge statsråden officierade såsom sådana, borde de dessutom, vare sig de voro statsministrar eller sins emellan ega lika rang, allesammans anses såsom innehafvare af rikets högsta värdigheter. Talaren yrkade slutligen, att memorialet skulle i sin helhet läggas till handlingarne sans phrase. I Grefve Henning Hamilton trodde, ilikhet med den föregående talaren, att grundlagens stadgande om statsrådens ansvarighet numera, genom den nya riksdagsordningens antagande, erhållit en olika betydelse mot förr. Statsrådens närvaro vid representationens öfverläggningar gör, att regeringen både kan lätteligen få kännedom om den andra statsmaktens åsigter i den eller den frågan och representationen äfven blifva upplyst om regerinens mening och skälen, hvarför hon i en vis: råga ansett sig böra handla såsom hon gjort. Kontrollen öfver regeringen är ock genom de årliga riksdagarne numera betydligen lättad, på samma gång som den ock blifvit skarpare än under de fordna treåriga riksdagsperioderna. Då emellertid konstitutionsutskottet ännu eger samma rätt och pligt som förr att, sedan det granskat de i statsråden förda protokollen, i afseende på ministrarnes ansvarighet tillämpa 106 regeringsformen eller ock förfara på sätt 107 angifver, så hade utskottet bort ställa sig grundlagens föreskrifter till efterrättelse. Utskottet har ej ansett sig böra mot konungens rådgifvare tillämpa 106 8, men denna kan äfven, såsom synes af en jemförelse med 6 ansvarighetslagen, föranleda till skrifvelse till konungen med anhållan om entledigande af ledamot af statsrådet. Det är derföre svårt att inse hvad utskottet med sin anmälan åsyftat. Utskottet hade bort tillkännagifva, om det gjort sina anmälanden i anledning af 106 eller 107 paragraferna, ej, såsom nu, lemna memorialets läsare i ovisshet om hvad utskottet egentligen åsyftat. Hvad nu beträffar sjelfva anmärkningarne, så äro den första och sista af mindre vigt. Isynnerhet gäller detta den sistnämnda, som endast rör frågan om rangen emellan åtskilliga i tjenst varande eller f. d. embetsmän. Den andra anmärkningen deremot skulle få ganska stor betydelse, om representationen fastnade på den af utskottet utlagda kroken. Men så länge 15 8 regeringsformen är till sin lydelse oförändrad, är det ock konungens ovilkorliga rätt att, på sätt som skett i afseende på den klandwade åtgärden, afgör: ärenden af dylik beskaffönhet, och riksdagen bör ej försöka att i denna rätt göra intrång. Hvad angår den tredje rp i ordningen, så mbtilgifves att, om det klandräde regeriogsBeslutet