Aftonbladet – 1 april 1868, sida 2

I träffade, af en öfverraskande formskönhet. Blåa ögon med en på samma gång mild och stolt blick, fint formad näsa och en mun med nobla linier hörde ingalunda till undantagen bland Weserdalens blonda döttrar. Den ståtlige främmande utländske herrn, den förnäme egaren af det mycket beundrade hvita landthuset med den präktiga trädgården till, gjorde också en äldre dam uppmärksam härpå, under det han försigtigt förde henne genom trängseln. Hon vände sig gladt till de båda unga flickorna, hvilka arm 1 arm följde henne och sade: Barn, sen då riktigt på de täcka tärnorna här! Men af deras rotvälska lären I ej förstå mera än jag. Söta farmor, låt oss få gå ett enda slag in i tältet, der de dansa! bad en älsklig stämma. Jag skulle också så gerna vilja se pån, inföll den yngre lifligt. Gerna för mig, kära barn, om vår vänlige ledsagare herr von B. ingenting har der-emot ?a För ingen del, min nådigaste: ljöd svaret, man kan här våga något dylikt utan den ringaste fara, ty folket är sedligt och fritt från råhet. Också komma säkert flera stadsbor, ty i afton är stor bal på slottet. Bal! ack farmor! ropade de unga flickorna med en mun. Iivad låg i dessa enkla ord?... den gladaste öfverraskving, den oemotståndligaste bön. Ni evigt danslystna! Jag skulle gerna för er skull dröja qvar, förutsatt att herr v. B. vill gifva oss nattqvarter; men ni ha ju inga hvita skor; sådana skulle först, som ni veta, hemtas hit från Köln eller Frankfurt. Ers nåd, hvilken ära och glädje... (Forts. följer.)