Aftonbladet – 1 april 1868, sida 2

uttorkade och bortdog småningom denna ädla stam — den sista telningen omkom i trettiåriga kriget — och slottet blef åter kronans egendom. Ingången till kapellet växte igen, träden böjde sig allt djupare öfver den, de mycket berömda vinkällarne förföllo och trädgården blef nästan så skuggrik som vildmarken kring den lilla törnrosens slott i sagan. Stallet nedrefs och nya byggnader uppfördes i dess ställe. En förnäm herre från Hannover köpte till och med en stor plats der, lät på densamma uppföra en ståtlig byggnad och anlägga en trädgård, som beundrades vidt och bredt omkring. Den lilla staden utvidgade si allt mer; man ditsände slutligen en studerad amtman och anvisade donom slottets nedre rum till bostad. Fru amtmanskan slog ihop sina händer af förvåning öfver den väldiga eldstaden i det gamla köket och öfver den förfallna köksträdgården, lät åter ;ppna och utrymma kapellet, för att derstädes förvara sin frukt, planterade mycket kål och uppdrog utsökta grönsaker. Samtliga rummen i slottet vädrades flitigt och upplätos tvenne gånger årligen, nemligen en går om sommaren till firande af slottets öfve lemnande åt kurfursten Friedrich Wilhelm, då en lysande bal derstädes församlade stadens och ortens notabiliteter, och den andra gangen julafton, då amtmannen, sedan sin yngsta dotters, Elses, födelse brukade uppställa julgranen i blåa salen. on sådan storartad baloch festdag skulle äfven ega rum om sommaren är 1792, och i slottet vid Weser herrskade från tidiet på morgonen det mest rörliga lif. De båda barnen med sin gamla sköter hade för dagen blifvit inqvarterade i kape let, dit man till och med fört deras små sängar, ty i amtmannens boning var hvarenda plats upptagen. Kapellets golf hade blifvit