Aftonbladet – 1 april 1868, sida 2

henne öfver till dödsplatsen. Oafvändt blickade från hennes marmorhvita ansigte de brännande ögonen mot slottet, tills en af vaktknektarnes råa händer grep i hennes böljande svarta hår och tvang henne att skåda mot bålet, som mörkt och hotande reste sig mot höjden. Ack! den dömda var säkert en elak trollqvinna, ty hon bade ju, efter hvad de gamla böckerna utvisade, med sin demoniska skönhet så förryckt en af de fromma chorherrarna i slottet, att han för hennes skull varit nära att förspilla sin salighet och afsvärja sin tro. I lunden bakom kapellet hade hon alla aftnar väntat honom, och genom en smal sidoport, som man sedermera tillmurade, hade han smugit sig ut till henne. Till straff derför tvang man honom att från fönstret i sitt eget rum askada afrättningen, men då lågorna stego mot höjden, nedstörtade han död. Hans hjerta brast af ångrens qval, sade hans andliga medbröder, bado vid hans kista. Men folket höll fast vid den tron, att han dött at sorg öfver sin hjertans kär, och man hade tydligen efter afrättningen sett fran dödsplatsen up tvenne hvita dufvor, hvilka, sedan de kretsat nägra slag om-! kring slottet, sväfvade högt upp i den blåa. ethern och försvunno der. Det fönster, vidi hvilket den förblindade nedsjunkit död, till-: murades dagen efter hans begrafning. i Sedermera förlade biskoparne sin hofhållning till en större stad, a mil ofvanför tling till kurfursten tog slotoch detta skedde med en at, som om en furste hållit sitt A särlekens hviskning voro tnen; mången hemlig z floden. tet i nu de gamla träden v ! lycka, manget tyst lidande dolde s deras skugga och en rad af familjeporträtter uppe i blåa salen utvisade att på den tiden ett sturkt och skönt slägte lefvat här. Och dock