Aftonbladet – 28 mars 1868, sida 2

Anledningen till den af konungen nu företagna resan till Kristiania är, som bekant, att bringa till slutligt afgörande den länge å bane varande frågan om statsrådet Werge lands utträdande ur regeringen som chef för armedepartementet och utseendet af en efterträdare åt honom. Det är säkerligen också med afseende derå som Morgenbladet i sitt nummer för förl. torsdag ånyo upptager denna fråga till granskning i eh ar tikel, som inledes med dessa ord: Skall stat ådet Wergeland nu blifva chef för armö-kommandot och endast afträda som chef för arme-departementet ? Sedan tidningen visat huru både konstitutionella, administrativa och militära skäl tala för krigsministerns afskedande och ersättande med en annan, som förstå bättre uppfatta regeringens ställning till r presentationen i en koustitutionel stat och är i besittning af erforderliga organisatoriska egenskaper, hvilka tidningen frankänner hr Wergeland, yttrar hon: Att konungen med sitt konstitutionella sinne ej skall vilja möta det kommande storthinget med en radgifvare sådan som statsrådet Wergeland, derom kunde man för längesedan vara förvissad. Det behöfver derför ingen annan bekräftelse än den som ligger i en enkel slutledning från Oomständigheterna, att ändamålet med konungens hitresa hufvudsakligen är att söka en efterträdare åt statsrådet Wergeland som chef för arme-departementet. När man nu deremot, isynnerhet med anledning af förständigandet till generalmajor Sörensen att begära sitt afsked, berättar att ett arrangement skall vara påtänkt, enligt hvilket statsrådet W. skulle behålla kommandot öfv armen, medan styrelsen af arme-departementet öfvergar i andra händer, skulle detta säkerligen vara ett så olyckligt sätt att genomföra en delning af arme-kommandot och departementet, att man måste bedja Gud bevara sig derifrån. Det är ingen anledning att antaga, att ej samma egenskaper som, efter den allmänna meningen, hvilken nu omsider förmår skaffa sig gehör, göra statsrådet W. olämplig att stå i spetsen för departementet, icke äfven skulle göra honom olämplig att stå i spetsen för arme-kommandot. Hans största fel äro till och med begångna i kommandoväg. Vi skola endast påpeka det faktum, att statsrådet W. varit föga e8nad att upprätthålla disciplinen inom armån, som, enligt den allmänna meningen, under hans styrelse råkat i ett beklagligt förfall. Som bevis på statsrådet Wergelands bristande förmåga att uppfatta det förhållande, som i en konstitutionel stat bör råda mellan regeringen och folkrepresentationen, anför Morgenbladsartikeln ett betänkande af honom från 1863 rörande de civila offentliga arbetena, der sådana ord som dessa förekomma: — — Till och med om en sådan dom (en förkastelsedom af storthinget öfver en regeringsåtgärd) hade genom ett storthingsbeslut blifvit klart och bestämdt uttalad, synes det departementet att denna dom, stödd som den är blott och bart på den insigt i saken, hvaraf storthinget då kunde vara i besittning, ej kan tilläggas den vigt att man bör göra afseende på beslutet, så länge man hyser den öfvertygelsen, att statens sanna fördel bäst befordras genom den vidtagna åtgärden. Dessa yttranden, säger tidningen, tala för sig sjelfva. Vi skola ej kunna afgöra, om detta misskännande af folkrepresentatioens betydelse har sin grund i öfverdrifna öreställningar om ofelbarheten af egna meningar och bristande förmåga att uppfatta och bedöma andras, eller om det helt enkelt söker sin. förklaring i otillräcklig bekantskap med vär statsförfattnings principer. Men. huru man nu än förklarar sig det, en inkonstitutionel uppfattning och ett inkonstitutionelt handlingssätt kan med bestämdhet påvisas i statsrådet W:s hela verksamhet. Vi skola i detta hänseende endast erinra om bibehållandet af halfbrigadindelningen, om. det sätt hvarpå, i trots af storthingets beslut, inkommendering i stor skala blifvit framtvungen, i det sådana förändringar med hän-. syn till värfningen blifvit företagna, att de arnisonerande afdelningarne på langt när ej kunna hällas fulltaliga, om de tillfällen då man dels satt sig ötver storthingets bevillningsmyndighet och dels ridit gifna bevillningar. Men de här anförda exemplen må vara nog.