nu hållit ord. Om ni tillåter, så slår jag mig ned här. Fru Grahm tillät det gerna och sade honom, att han var hjertligt välkommen. Elnas ögon och leende sade honom detsamma. Hon bjöd honom en kopp af det färdiga kaffet, och Sven berömde det rara hvetebrödet. Elna blef vid detta beröm helt varm om kinden. Sven och alla de andra voro glada och muntra. Man pratade och skrattade, då efter ännu en stund dörren öppnades och Kronberg steg in. Elna såg helt förtretad ut och hennes helsning var allt utom hjertlig. Hon fick i hast så fasligt mycket att bestyra, att hon knappast hann besvara de frågor, magistern ställde till henne. Sven småskrattade och följde Elna med uppmärksamma blickar. Magistern blef så mycket bjertligare mottagen af fru Grahm och hennes söner, och det var nog godt och väl, men icke ersatte det bristen; på Vv vänlighet från Elnas sida. Det hade gått presten, såsom det ofta går, att så länge Elna var vänlig och tycktes med nöje emottaga hans artighet, hade hans böjelse för henne förblifvit lugn, men då hon jade visa sig kall emot honom och hjertlig mot Sven, förändrade den karakter. Hade Elna nu kommit till prestgården en ovädersafton, hade Kronberg bes imdt ledsagat henne och icke ryggat tillb för blast och snö. Dessa tre veckor, som förgått, hade fö drat den unge prestmannens obetydliga tycke till en verklig böjelse. Han hade nu denna afton kommit till Wiväg, för att tala med Elna och erfara hvad som föranledt förändringen i hennes sätt; men nu satt den förarglige Sven der, och Kronberg förutsåg att icke något tillfälle skulle yppa sig till ett mera förtroligt samtal med Elna. Han blef nedslagen.