sökte visa, att grundlagsstiftarnes mening med sranskningen af statsrädsprotokollen ej varit att framkalla sådant smågnabb mellan regeringen och representationen som det nu påvående, samt fästade kammarens uppmärksamhet på, att det föreslagna gillandet af anmärkningarne var afsedt att hafva alldeles samma verkan som en anklagelse enligt 107 R. F.; hr Kinmanson, som ville ådagalägga obefogenheten af utskottets anmärkningar i andra och tredje punkterna; hr Ridderstad, som uttalade sin öfvertygelseatt de anmärkta åtgärderna ej vore af den beskaffenhet, att de borde föranleda ett misstroendevotum mot en regering, till hvilken landet stode i sådana förbindelser som till den nuvarande; hr Ifvarson, som motiverade det gillande af anmärk ningarne, som han påyrkade, förvissad som han var, att om representationen uttalade sin mening i de å bane bragta frågorna skulle regeringen lyssna dertill, utan att någon sådan skrifvelse, hvarom 107 R. F. talar, behöfde aflåtas; hr Uhr, som försvarade utskottets tillvägagående och bemötte frih. Gripenstedts yttrande i afseende å vikariatsarvodena; och hr Svensen, som äfven biträdde utskottets anmärkningar. Uppmärksamheten hos kammarens ledamöter, som efter hand börjat slappas, fängslades åter då hr Björck fick ordet och i ett klart och sakrikt anförande yttrade sig först om konstitutionsutskottets granskningsrätt och sedan öfver de nu gjorda anmärkningarne, med hvilkas framläggande han trodde meningen icke vara någon annan, än att framkalla diskussion i de berörda punkterna. Med afseende å vikariatsarvodena ansåg talaren för sin del, att icke någon lag funnes, som kunnat öfverträdas, men att det vore önskligt, att en sådan så fort som möjligt komme till stånd och tycktes vilja genom densamma bestämma att embetsmän, som utsåges till riksdagsmän icke skulle behöfva vidkännas något löneafdrag. För en sådan åsigt hade i Preussen folket kämpat emot regeringen. I den andra anmärkningspunkten ansåg han utskottet ha fullkomligt orätt. Anmärkningen itredje punkten föranledde hr Björck att framhålla det betänkliga deri, att rättsfrågan i sista hand afgöres af en enda person; men då blott ett enda sådant fall förelåge torde det, som med anledning deraf nu passerat, efter talarens mening, vara tillräckligt att förebygga dess förnyande. Slutligen framhöll han vigten deraf, att det uttalande från kammarens sida, som ifrågakomme, måtte blifva klart och tydligt. Asyftade man ett misstroendevotum, borde man uttala det så, att landet förstode det. För sin del fann talaren ej skäl dertill, och yrkade derför betänkandets läggande till handlingarne utan gillande. Statsrådet Lagerstråle uppträdde härefter ånyo, hufvudsakligen för att undanrödja den tveksamhet, som gifvit sig tillkänna med afseende å hans ställning till den under K. M:ts pröfning dragna fråga, som omförmäldes i tredje punkten. Om han ej hade gillat konungens beslut, så skulle han deremot ha reserverat sig. Då hans eget förslag ej hade vunnit bifall, och då det beslut, i hvilket K M:t hade stannat, ej afvek från hans eger juridiska och moraliska öfvertygelse i frågan, så hade han genom sin kontrasignatior iklädt sig ansvaret för detsamma och önskade ingenting hellre än att få försvars detsamma. Sedan slutligen hr Bjerkander yrkat gillande af anmärkningarne i I1:sta och 3:dj punkterna skred man till afgörande, med de resultat som vi här ofvan omförmält.