Fru Grahm fann också hans sällskap anI genämt, och Erik kunde icke begripa hvad I Elna egentligen hade emot Kronberg, en så utmärkt hygglig man. Erik var förvissad derom, att Kronberg höll hjertligt af Elna. Det är möjligt det, svarade Elna, men säkert är att jag icke håller af honom. Tiden gick framåt och snart skulle Erik och John vända tillbaka, den förre till sin informatorsplats, den senare till gymnasium. Det var tjugondedagen en af de sista dagarne för Eriks vistande i hemmet. På spiseln flammade muntert en brasa och deromkring sutto de fyra medlemmarne af familjen. — Elna följde med uppmärksamma blickar den kokande kaffekitteln. Erik menade att, ehuru man på Wiväg icke hade annat än kaffe att bjuda på, hade Ilna gerna kunnat bjuda Kronberg dit, så hade hon dermed gjort dem och sig sjelf en glä å jen blef väl ensam dig förbehållen, kära Erik, svarade Elna och tog pannan af elden. Jag för min del är gladast, då jag slipper se honom. Jag hör bjellror,, afbröt henne Erik, och om jag icke bedrager mig, så hafva vi honom likväl här. Det vore just rätt åt dig. John satte fram stolar och Elna gick med dröjande steg till skåpet, för att framtaga ett par koppar, puttrande öfver, att gossarne bjudit den odräglige karlen. Erik skyndade att öppna dörren och in steg, icke Kronberg, utan Sven Ivarsson. Elnas ansigte Jjusnade. Sven skakade hand med dem alla, aftog pels och ytterstöflor och satte sig vid fru Grahms sida, sägande: Jag har lofvat fruns dotter att titta hiti helgen; för att språka bört en stund och har