Ni båda, han nickade åt henne och Gunnar, se alldeles ut som ett ungt prestepar, och hvad som icke är det kan Vält Sven log, men Elna kände sig högst förnärmad. Gunnar nämnde under färden ett och annat om Elnas envishet att icke dröja i prostgården ovädersqvällen och yttrade något om halsstarrighet. Han talade och talade, men den dagen för döfva öron. Elna lyssnade icke till hvad han sade om sin oro öfver henne och hon gaf icke heller något svar. I prostgården blefvo de undfägnade med frukost och glödgadt vin. Sven pratade he otvunget med Elna, alldeles som om de varit bekanta i många ar. Han undvek likväl att kalla henne för något och tycktes hafva beslutit att icke benämna henne fröken, såsom alla de andra. Sedan de på bästa vis blifvit förplägade körde Sven de tre syskonen till Wiväg, men kunde icke heller nu förmås att stiga in. . Jag tittar kanske hit i helgen, sade han, men nu måste jag hem till Bergåsa. Elna och hennes bröder voro med på flera julkalas och träffade då samman med Sven, om då företrädesvis språkade vid Elna. Men icke heller vid dessa tillfällen kunde Elna få fram något om sin tacksamhet. Hon kände, att om hon börjat tala i det ämnet, skulle Sven hafva blifvit misslynt, och det ville hon icke. Han såg så nöjd och treflig ut, då han var glad, och hon ville icke se honom annorlunda. ) Emot magistern förblef Elna oblid och det oaktadt han blifvit artigare och mera uppmärksam än någonsin. Han kom nu ganska ofta upp till Wiv för att språka med Erik. Han lånade fru Grahm böcker, erbjöd John att läsa för honom under ferierna och gjorde allt, för att visa Elna sitt lifliga intresse.