ella taffels, Med anledning af fjerde annärkningspunkten (rangfrågan) anmärkte taaren att sådana förhållanden kunde inträda — och han tycktes vid deras uppräknande påpeka åtskilliga, som redan hafva inträdt — wilka påkalla en annan förändring i statsådets ställning än den, som varit afsedd senom den anmärkta regeringsåtgärden; men nan beklagade, att i nu förevarande obetydiga fall den ej kunnat vidröras utan att srundlagen skulle behöfva blifva för nära rädd. Med afseende å den tacksamhet man vore skyldig regeringen för representationseformen, anmärkte talaren slutligen, att han skulle beklaga om den ginge derhän, att nan afklädde sig all sjelfständighet. Det vore sannt att regeringen iakttog fasthet i sjelfva afgörandets stund, men man ville väl cke erkänna att man hade en sådan brist vå, politiska karakterer, att det skulle anses såsom den största ära att en gång ha stått ast vid sitt ord. Man finge ej heller förbise, att reformen icke vore ensamt regerinsens verk. Nationens genom ärtionden fortsatta arbete för densamma och den stämning 108 folket, som i afgörandets stund var rålande, hade äfven sin högst väsentliga andel leri. — Hr Hierta, som dernäst fick ordet, ngick i en utförlig framställning af den beanta torgfrågans historik, viljande dermed dagalägga, att den vigtigaste frågan, nemigen huruvida stadsfullmäktiges beslut om illämpning af två tredjedels majoritet på ågavarande fall kunde blifva föremål för oröfning i besvärsväg, alldeles icke blifvit ipptagen och besvarad. — Frih. Gripenstedt vände sig uteslutande emot det anförande, som på förmiddagen afgifvits af frih. Liljen;rantz, hvilken han betecknade såsom utskottets mest framstående försvarare. Mot lenne talares yttrande i afseende å första unmärkningspunkten, rörande vikariatsarvolena, att man med densamma endast velat påyrka efterlefnad af gällande lag, anmärkte rih. Gripenstedt, att denna lag vore 1860 rs kongl. cirkulär och att detta öfverlemnale åt K. M:t att bestämma om och till hvad belopp löneafdrag skulle ega rumför embetsoch tjensteman, för hvilken vikarie behöfver förordnas, och då K. M:t nu pröfvat skäligt att intet afdrag skulle ega rum, så vore ju Pj någon lag öfverträdd. Då det nämnda kuläret alldeles uttryckligen bjuder, att embetsoch tjensteman, som kommit i åtutande af löneförhöjning, skall vidkännas äligt afdrag, och de bestämmelser, som K. M:t och vederbörande embetsverk ega för särskilda fall meddela, således väl endast kan afse bestämmandet af afdragets belopp inom det bestämda maximum af en fjerdedel, vill det emellertid synas som om den åberopade lagen alldeles icke innehölle det bemyndigande för K. M:t, att frikalla från allt afdrag, som frih. Gripenstedt deri ville finna. Med afseende å föredragandens tillstyrkan i torgfrågan, ansåg frih. Gripenstedt, att, då en kompromiss åsyftades, det var nödvändigt, om någon sådan skulle komma till stånd, att ej hufvudfrågan pröfvades. Med afseende å formen för betänkandet anmärkte tal. att utskottet ej yttrat sig om de anmärkta åtgärderna fölle under de i 107 R. F. omförmälda kategorier, hvilket grundlagen dock ålägger utskottet att göra. Man finge, i fråga om grundlagen, ej hålla sig till någon andemening, utan till dess ordalydelse. Vändande sig slutligen mera direkt mot frih. Liljencrantz personligen, yttrade frih. Gripenstedt, med icke ringa,häftighet i uttrycket, att frih. L. i sitt anförande tecknat sin gen bild. Hurudan bilden vore, skulle ej undgå hvarken kammaren eller allmänheten. Hans yrkande om memorialets läggande till handlingarne med gillande af anmärkningarne — hvarmed han sagt sig vilja nå samma mål som med en skrifvelse om vederbörande rådgifvares entledigande — vore ej att gå raka vägen utan en krokig väg; det vore ett försåtligt inskjutande af en mening, som man ej ville öppet uttala. Temligen starka bravorop och temligen starka hyssningar följde på detta anförande, som omedelbart upptogs till besvarande af frih. Liljenerantz, hvilken inledde sitt anförande med en erinran, att det ej var hans erson, som utgjorde öfverläggningsämnet, hvarföre han icke ville bemöta de mot honom riktade angreppen. Hvad åter vidkom det af honom framställda yrkande, sökte han visa, genom att ur protokollet ord för ord uppläsa en del af sitt yttrande på förmiddagen, att han med det gillande af anmärkningen i tredje punkten som han påyrkat, endast åsyftat att kammaren skulle bryta stafven öfver det anmärkta förfarandet, men icke att föredraganden skulle afskedas. Taaren hade ej rätt kunnat fatta hvad friherre Gripenstedt yttrat om målningar, men om meningen skulle vara att klandra utskottet derför, att det ej lemnat en måling af hela regeringssystemet, så ville tal. unmärka, att på fri hand utkastade målninsar ofta vore föga tillförlitliga, såsom det ifven visat sig med vissa parlamentariska olomstermålningar; hvarföre äfven utskottet ndast hållit sig till faktiska förhållanden. on annan talare (hr Hedlund) hade på förniddagen trott det vara lämpligt att med je och skämt behandla utskottet, men oakadt skämtet, om det är af äkta skrot och orn, kan vara behagligt, så är det dock öga på sin plats vid ett så vigtigt tillfälle. sn mildrande omständighet låge dock deri tt afsigten var vida elakare än resultatet. Palaren helsades med starka bravorop från en lel af kammarens ledamöter. Stämningen hade under de båda sista yttandena blifvit temligen varm och det ycktes som om debatten skulle börja fterhand som afgörandetnalkades antaga amma lifliga dramatiska intresse, som några f de vigtigare debatterna på sista tiden, t. x. vid behandlingen af anslaget till sjöfartsonden, men nu följde några anföranden uner hvilka sinnena åter lugnade sig. De närnast följande talarne voro: hr Muren. som