vinterhufvan — en gåfva af Erik — och undrade så, om icke Sven skulle vara i julottan. De tre syskonen vandrade en stund derefter till kyrkan. Mycket ljus och mycket folk voro den morgonen i Herrans tempel. Magistern predikade och Elna tyckte för första gången, att det ändå icke var så stor uppbyggelse med att höra honom. Orsaken var väl, att Elna denna juldagsmorgon var ovanligt förströdd. Hon funderade mera på, om Sven Ivarsson var der, än hon hörde på hvad presten sade. Då hon begaf sig ur kyrkan fick hon se Erik stå och tala vid Sven. John kom emot henne och sade, att Sven lofvat skjutsa dem alla till Wiväg. Sven Ivarsson såg storstätlig ut, och Elna rodnade så grannt, då hon och Erik kommo henne till mötes. Nu skulle hon tacka honom för skjutsen dagen före julafton och för all välvilja han bevisat dem. Ja, hon skulle säga honom allt hvad hon i så många år tänkt. 3 En fröjdefull jul! sade Sven, då han stod framför Elna. Elna log och räckte honom handen; men hvart hade deimånga orden tagit vägen? Elna återfann dem icke. Sven tryckte trofast hennes hand och fortfor: Tack för vårt sista, den färden glömmer jag nog aldrig. Stig nu upp i racken och tag plats. Der kommer magistern. Då kan han åka med till prestgården. Elna såg litet misslynt ut och helsade ganska knapphändigt på Kronberg. Erik och John satte sig midt emot henne och presten. Sven Ivarsson svepte fällarne om Elna och sade skämtande, sedan han sjelf stigit upp på kuskbocken: