IL. NA.) En berättelse af Marie Sophie Schwartz, Modren log. Elna var lycklig, och då var hon det äfven. Elna satt framför brasan och hvilade sig. Hon följde med ögonen modren, som emot vanan sysslade omkring henne, för att ställa undan efter måltiden och få rummet i högtidsskrud, till dess John skulle komma. Elna, menade modren, var trött och behöfde hemta sig. Det kändes också angenämt att sitta der i länstolen framför brasan och berätta för modren, huru Pehr kört omkull, och håru en man, den hon trodde vara Sven Ivarsson, fört henne hem. Elna teg dock visligen med sin fara och ångest. Efter en timmes hvila var Elna uppkryad. Hon gick då in i Johns kammare, för att se efter, om der var varmt och så fick hon qvällsvarden att tänka på. Hon var förvissad, att John, trots det svåra vädret och väslaget, skulle komma på qvällen. Fru Grahm var ej af samma tanke. Prosten släppte bestämdt icke ut sina hästar till Wiväg, sedan de kommit från staden. Elna rustade likväl i ordning och dukade ett ståtligt qvällsbord, och fru mamma förundrade sig deröfver. Aldrig, barnet mitt, har du förr så bullat upp för John, sade fru Grahm. Gud vet, hvilken mani att vara öfverflödig, som i dag kommit öfver digo 75 Sö A.B, nr 68—68,