Aftonbladet – 23 mars 1868, sida 1

Te Vvidlyluga och nmga debatterna rörande dechargebetänkandet afslutades i båda kamrarne i lördags afton. I första kammaren blef konstitutionsutI skottets betänkande utan votering lagdt till handlingarne, utan uttalande af något omdöme, vare sig gillande eller ogillande öfver de deri framställda anmärkningspunkterna. I andra kammaren blef första anmärkningspunkten (vikariatsarfvodena för riksdagsmän) lagd till handlingarne utan uttalande af något omdöme, efter votering, med 90 röster emot 67, hvilka senare önskade att ett bestämdt gillande af anmärkningen skulle uttalas. Likaså blefvo, men utan VO tering, andra (anslagen till militärbeskick ningar) och fjerde (rangfrågan) anmärkningspunkteraa enkelt lagda till handlingarne. eremot blef tredje punkten (civilministerns uraktlåtenhet att yttra sin mening vid afgörandet af en fråga om tillämpningen af hufvudstadens kommunalförfattning) efter votering, som utföll med 81 röster emot 77, med gillande lagd till handlingarne. Detta sistnämnda votum får en stor vigt, när man erinrar sig den betydelse, som de hvilka förnämligast uppträdde till försvar för utskottets anmärkningar öppet förklarade sig inlägga i ett dylikt votum och den utomordentliga ifver, hvarmed uttalandet af ett dylikt omdöme kammarens sida bekämpades af de ultraministeriella, hvilka yrkade, att allå anmärkningarne måtte läggas till handlingarne med ogillande, hvilket dock icke i någondera kammaren skett med någon enda af anmärkningspunkterna. Innan vi lemna en kort öfversigt öfver förhandlingarne vilja vi förutskicka ett par korta anmärkningar, hvartill debatten i sin helhet synts oss lemna fog. Vi tro det vara en stor oegentlighet, att flera talare från båda sidorna inläto sig på detaljer, som icke rörde sjelfva de föreliggande konstitutionella rättsfrågorna. Så hörde man flera ledamöter i andra kammaren fördjupa sig i den s. k. torgfrågan och uttala åsigter rörande rätta tillämpningen af den ifrågavarande af Stockholms kommunalförfattning. Detta var att inlåta sig på saker, som alls icke hörde dit. Man kan, såsom är fallet med oss, hysa samma uppfattning af nämnde , som blifvit gjord gällande af öfverståthållareembetet och sedermera godkänd af K. M:t, men ändock ur konstitutionell synpunkt på det högsta ogilla det sätt, hvarpå denna fråga blifvit behandlad i konseljen. Det anmärkningsvärda i detta fall var icke innehållet af det beslut, som K. M:t fattat, utan den omständigheten, att civilministern (efter att, såsom det allmänt och tillförlitligt berättas ha blifvit i ämnet underhand rådfrågad af tjenstförrättande öfverståthållaren, innan öfverståthållareembetet aflät sin resolation) sedermera i konseljen icke synes ha haft mod att uttala en mening, utan tydligen ådagalagt att han ville gå ur vägen för rättsfrågan, och sedermera kontrasignerat ett kongl. beslut i densamma, utan att deröfver hafva till statsrådsprotokollet uttalat en mening. I afseende på den fjerde punkten hörde man från flere håll starkt betonas den omständigheten, att det här endast gällde frågor om rang, hvilket utgjorde en sådan bagatell, att det icke lönte mödan för en folkrepresentation att dermed sysselsätta sig. Man förbisåg härvid, att det som här förelåg var icke någon fråga om rang, utan en fråga om grundlagens orubbliga helgd, och att; en sådan fråga aldrig kan bli någon bagatell.s Grundlagsstiftarne införde år 1809iregeringsformen den bestämmelsen: Statsministrarne innehafve Rikets högsta värdighet och statsråden de närmaste derintill; det var icke tillfälligtvis denna bestämmelse kom in i grundlagen, utan just för att hindra det från det absoluta konungadömet med Guds nåde härrörande oskicket, att åtskilliga hofcharger skulle betraktas i värdighet stå framför konungens rådgifvare. Närnu K. M:t genom ett formligt regeringsbeslut förordnat, att riksmarskalken har lika värdighet med. statsministrarne, och således framför statsråden, så blir frågan allsicke den, om detta i sig sjelf medför någon nytta eller skada, utan huruvida konseljens ledamöter vid det tillfälle, då beslutet fattades, gjort någon erinran om tillvaron och uttalat någon mering om betydelsen af 34 regeringsformens I första kammarens aftonplenum lemnades först ordet åt hr Landgren. Han angaf till en början sin uppfattning af grundlagen vara den, att konstitutionsutskottet egde rätt att uttala grundsatser och framställa anmärkningar, utan att detta finge betraktas såsom någon anklagelse, riktad mot en eller flere af statsrådets ledamöter. En sådan uppfattning vore af vigt, och utskottet kunde mycket väl uttala ett ogillande mot någon enstaka åtgärd af en minister, hvars vidsträckta verksamhet i öfrigt gillades, utan att detta borde föranleda till samma ministers afträdande. I afseende å de gjorda anmärkningarne syntes han, med stöd af denna grundsats, hylla den mening, att utskottet icke saknat all befogenhet för sina anmälanden, i afseende på första och tredje punkterna, hvarföre han icke heller reserverat sig mot dem. Deremot ogillade tal. på det bestämdaste anmärkningarne i andra och fjerde punkterna, hufvudsakligen derföre att de, enligt hans förmenande, gingo ut på att kringskära konungamakten och inneburo ett sträfvande att göra statsrådets ställning osäker. Han älskade stabilitet hos regeringen och önskade, att rådgifvarne ej måtte afgå så länge de egde representationens förtroende i det stora hela. Hr Charles Dickson ansag första punkten beröra en vigtig princip, enär det borde såsom grundsats antagas, att folkets representanter intogo en oberoende ställning. Om den embetsman, som blifvit vald till representant, också icke derigenom att regeringen bestämde om det afdrag, som borde ske å lönen, blefve af regeringen beroende; så kunde han emellertid ej sägas intaga en så fullkomligt sjekständig position som tal. ansåg en representant böra hafva. Beträffande de öfriga punkterna ansåg han utskottet hafva saknat skäl för anmärkningarne, hvarföre han yrkade memorialets läggande till handlingarne. Hr Billström yrkade att kammaren, med erkännande af anmärkningarnes befogenhet, ville lägga memorialet till handlingarne. Motiverna undgingo referenten helt och hållet i anseende till det lågmälda föredraget. Hr Faxe kunde icke, då grundlagens 107 paragraf såsom sig borde tolkades efter ordalydelsen, godkänna formen för utskottets anmälanden, enär utskottet uraktlåtit att närmare angifva beskaffenheten af desamma, hvarföre riksdagen icke heller vore i tillfälle