vär skulle man bli ansedd för en grothugsare om man vågade säga fru Sorandi. Den af våra sångerskor, som pröfvat sina vapen mot ryssar och polackar, är nu hemcommen till fäderneslandet. Telje-sångarne safvo henne en serenad, men denna uppmärksamhet kunde icke förmå fröken Hebbe utt stanna länge i den lilla staden. Hufvudstaden är rätta fältet för hennes verksamet. En aktad kollega har sagt att en och innan säkert gläder sig öfver sångerskans nemkomst. Kunna vi icke vara litet mindre partiska och säga, att man allmänt gläder g åt möjligheten att få höra den återkomna artisten på vår scen. Men det tyckes verkligen icke stå så alldeles ätt till med de omdömen Dagbladet ger om eatern och dess artister. Hvar felet egentligen igger är svårt att säga, men det ger sig tydigast tillkänna i en besynnerlig inkonseqvens. Då fru Sorandi debuterade på vår opera hade Dagbladet icke nog beröm för sångerskan. Man slösade loford på henne och ensusiasmen var så stor att man på hvarannan rad jemförde Sorandi med Patti och det ända derhän att åtskilliga naiva Dagbladsläsare trodde att Adelina Patti verkligen var hitkommen. Men när Sorandi sjungit sista gånsen förvandlades plötsligt tonen. I Dagbladet den 20 Mars finner man införd en spefull artikel, som skall gissla musikreferenterna i Dagligt Allehanda och Aftonbladet, för att de i sina recensioner förgudat Sorandi. Artikeln är för lång att här införas; men den som icke läst den kan göra sig en föreställning, då vi derur anföra följande omdöme om sångerskan: Den qvittrande sångfageln från Italien, med hennes spetsiga sönderbrutna röst, hennes lilla runda figur och fullkomligt enahanda ansigtsuttryck. Ett sådant u pträdande är på samma gång orättvist, taktlöst och inkonseqvent, hvarför vi ej gerna kunnat lemna det oanmärkt. Fru Sorandi ger i morgon kl. 1 e. m. en afskedsmatine i de la Croix salong. Att publiken icke skall försumma detta tillfälle att ännu en gång säga farväl åt sin gunstling, kan man taga för afgjordt. Afven fröken Hebbe ämnar gifva en konsert i hufvudstaden, men dagen är ännu icke bestämd. Har ni bevittnat Onkelns testamente på dramatiska teatern? Om icke så bör ni göra det, ty stycket har sina goda sidor och spelas mästerligt. Isynnerhet är det hr Knut Almlöf, som lägger ännu ett bevis till det rättvisa omdömet, att han är en af nordens förnämsta skådespelare. Hr Färstenhoff har i samma pjes sin andra debutroll, men derom kan ingenting sägas, ty rollen är i sig sjelf en sådan obetydlighet, att äfven en s lig skådespelare skulle haft svårt att deri vinna någon uppmärksamhet. En nyhet är att kungliga teaterstyrelsen verkligen börjat tänka på sparsamhet och indragningar. Måtte blott icke sparsamheten leda till samma följder som hittills. Se här några prof på de resultater man vunnit genom nu gällande sparsamhetsideer: Ett konstnärspar vid teatern åtnjöt ett årligt honorarium af 7000 rdr (något som inom parentes sagdt alldeles icke var för mycket att döma efter de båda artisternas talanger), men inom styrelsen önskade man att fa detta honorarium nedsatt. Ett förslag till mindre bestämd lön, och en viss summa för hvarje uppträdande, fastställdes, och direktionen gnuggade händerna af förtjusning öfver sin sparsamhet. Men hvad hände? Jo, man hade icke kalkylerat bättre, än att konstnärsparet genom den nya öfverenskommelsen erhöll omkring 14,090 rdr om året. En annan skådespelare hade också fatt sin lön nedsatt på samma vilkor; men redan i Februari månad hade hans inkomster uppätt till den summa man förut ansåg vara för stor att gifva honom som bestämd lön. FIEtt tredje exempel på dessa snillrika kaller är, att man åt en sångare, som i Den Vilseförda hade några få takter att sjunga, måste enligt kontraktet utbetala för hvarje afton 29 rdr. En fortlöpande följd af dylika missräkningar, sammanlagda med ett kortsynt slöseri mot teaterns frätmaskar, framställa för oss den naturliga grunden till teaterns obeständ. : som sagdt, man talar äfven nu inom teaterverlden om nya indragningar. Hvem skola de träffa? Man tror sig ha anledning att gissa på våra: bästa förmagor inom teaterns alla fack, på dem som genom sina lifgifvande talanger uppehållit teatern da en dålig administration varit nära att stjelpa den öfverända. Om så är kan man snart räkna teaterns lysande dagar, ty genom att söka göra indragningar på de verkliga förmågorna skall man tvinga dem att söka sin verkningskrets vid andra konstanstalter i Europa och vår teater skall stå som en ruin, och tala högt om hur den ena hufvudlösheten leder till den andra. Vi hoppas dock att dessa öroande rykten äro utan grund, och att man med sina nödvändiga sparsamhetsreformer i första rummet måtte vända sig mot den svärm af odågor som belasta teaterns stat, ty att vända sig först mot talangerna, det är att gifva dödsstöten åt våra teatrars utveckling. Apropos om utvecklingen så går våren framåt med stora steg. De oroliga böljorna hafva redan på de flesta ställena brutit sina isbojor och svärma fria omkring i solskenet. Vid stränderna börja ångbåtarna redan att visa tecken till lif. Sedan de under den långa vintern legat som fjäriln i puppan, börja de nu att skaka af sina brädbeklädnader och fiffa upp sig i värkostym. En och annan pröfvar sin propeller och gar ut fö att stångas med de isband som ännu hindra oss att utropa: det är öppet vatten! Man hör redan folk göra upp försla sommarsejour. Badorterna annonsera om sina tomordentliga behag och beqvämligheter sommarnöjen bjudas ut att hyra vid alla stränder, och man star litet villrådig om hvarthän man bör ställa sin kosa. Till Strömstad, Warberg eller Södertelge, det i frågan! När ängbåtarna börja röra på r det en plåga för en gammal resenär a törblifva stilla. Om vintern kan man sit lugn och drömma om flydda tider, helst när man bor så att man icke hör lokomotivets hvisselpipa. Men när vårsolen kysser lif vågen och man ser hur ängbåtarne styra kurs utåt, då känner den gamle resenärer liksom qvicksiltver i lederna; men det händer att det är med honom som med fågel i buren: Omständigheternas jernnät hindra honom att sträcka ut vingarna till flygt. Richard. Rättegångsoch Polissaker.