Aftonbladet – 21 mars 1868, sida 2

Elna stannade nu. Hon såg sig tillbaka Skymningen låg utbredd öfver jorden, oct den allt tätare och tätare fallande Snön. gjorde det omöjligt att se så långt som en aln fram. för sig. Stormen for rytande öfver slätten och drog med en dånande suck genom skogen. Furorne böjde sina kronor och skakade de snöbetäckts grenarne. Elna fann vid början af skogsvägen likson en barrikad af höga drifvor, dem blåsten sammanhopat. Kommer jag väl igenom den första drifvan, så blir det bestämdt bättre in i skogen tänkte Elna, och utan att beräkna drifvans höjd gick hon dristigt på. Den var i början ganska lös, och Elna fanr det icke svårt att vada igenom den, men den blef snart fastare och helt plötsligt sjönk hon ned ända till medjan. Hon förmådde icke arbeta sig upp. I ett ögonblick hopade blåsten hela massor med snö öfver och omkring henne. Med förtviflans krafter ansträngde hon sig, för att komma upp, men henres bemödanden voro fruktlösa. Snömassan höll henne fast i sina kalla armar. Ett ögonblick förblef hon derefter stilla. Hon kände sig kraftlös och uttröttad. Fn förfärlig fruktan kom öfver henne! hon skulle omkomma, hon skulle icke förmå befria sig ur detta snöfängelse. Bilden af den. bleka modren, som oroligt väntade och skulle vänta förgäfves, förskräckte Elna ännu mera än tanken på dölen, och väckte åter till lif de domnade själsoch kroppskrafterna. o Denna julhelg, som Elna tänkt sig så glad ch rik på fröjd för modren, fick icke blifva mn sorgehelg. Med denna tanke började hon ter sina ansträngningar och med den framång, att Elna slutligen befann sig på andra