Aftonbladet – 21 mars 1868, sida 2

sidan drifvan och inne asvö H mötte henne en ännu högre drifva. öjlig således att komma framåt och nästan lika omöjligt att vända tillbaka samma väg hon brutit sig igeholin Nu Elna lutade sig emot en gran, oförmögen att hålla sig uppe. Det biusade för hennes öron liksom dånet af eh fors, bch shölmassorha syntes höja sig allt mer och mer, och komma allt närmare och närmare tilldess de omslöto henne, Elna tillslöt ögonen. Under detta halft medvetslösa tillstånd träffades hennes Öron af ett ljud, ett klinande af bjellror, soi störtheh förde met sig. on ryckte sig lös ur den vanmakt, som ville öfverväldiga henne och samlåde ännu en gång återstoden af sina krafter och upphäfde ett skri. Stormen höll anden ett ögonblick, och Elnas röst ljöd tydligt och klart fram till landsvägen. Stormen höll tyst än en minut, liksom för att lemna den unga flickan tid att än en gång kalla på hjelp, och hon gjorde det äfven. Ångestropen hade blifvit hörda af den som kom körande på vägen: Han höll stilla och lyssnade. Tag tömmarne du, Bengt,, sade han åt den, som satt bredvid honom i slädan, det är någon der i skogen som behöfver bistånd. Jag vill se till huru det är. En stor, kraftfull man klef ur slädan och lyckades, ehuru icke utan ansträngning, senombryta drifvan, Elna nyss arbetat sig ar. Snön föll nu som ett ogenomträngligt täckelse, och marnen kunde icke se handen framför sig: Är någon här? ropade han. Icke något svar. Andtligen fick han höra ett sakta qvilande helt nära. Ett steg till venster och van träffade en menniskoskepnad, som stod netl armarne lindade om ett träd.