Aftonbladet – 20 mars 1868, sida 2

Det torde för närvarande vara lämpligt att säga några ord om yttranderättens frihet i kamrarne. Denna rätt är ju obestridlig, menar man. Visserligen; men den förvägras likväl numera mången representant, om han råkar tala i en anda, som är majoriteten misshaglig. Detta går så till, att man, så snart en sadan talare börjar, eller när talet någon stund fortgått, i chorus ropar proposition! proposition! hvarigenom talaren antingen afskräckes från att fortsätta eller icke höres. Dessa rop äro ej blott i hög grad opassande, emedan de som sjelfve fått i lugn framföra sina argumenter, stundom på sådant sätt förhindra motståndare att vederlägga desamma och att meddela sina skäl, utan de äro äfven så olagliga, att vi anse det vara ett ovilkorligt tjenstefel hos talmannen, som, enligt 51 5, skall vidmakthålla ordning vid sammanträdena, då han ej genast med klubban nedtystar dessa skrik. Riksdagsordningen säger nemligen i 4 : Ej må någon riksagsman förmenas att sin riksdagsmannabefattning utöfva, och till sådan befattning måste väl höra att få utsäga sin mening, helst detta är uti 52 4, der det heter: Vid kammares sammanträde eger hvarje dess ledamot rätt att till protokollet fritt tala, särskildt stadgadt. Derjemte innehåller 60 N att proposition ej får göras förr än öfverläggningen förklarats slutad. Man läser nemligen i sistnämnde : Ej må något mål, deri öfverläggning egt rum, till slutligt afgörande företagas förr än kammaren, på talmannens hemställan, förklarat öfverläggningen slutad; börande derefter propoposition framställas. Lika oskickliga som de numera i andra kammaren alltmera i bruk komna skriken på proposition, äro ropen till den som begärt votering att han skall derifrån afstå. Denna uppmaning begagnas ofta såsom en fint af motpartiet, då de befara att ett för dem gynnsamt utskottsbetänkande i annat fall skulle kunna ogillas, och har ofta, då en rädd eller medgörlig ledamot lyssnat dertill, låtit stora anslag gå igenom, hvilka aldrig bordt beviljas och möjligen ej heller blifvit beviljade, om representanterna fått genom sina slutna vota uttala sin verkliga mening, Det har stundom händt att, då någon mindre lättskrämd riksdagsman fortsatt sitt yrkande, ehuru han under diskussionen saknat allt understöd, och votering sålunda skett, har likväl hans mening segrat. De stillatigande hafva nemligen äfven sina åsigter, Så såg man äfven nyligen, huru i fråga om första hufvudtiteln, deri knappt någon enda utom allmogens representanter hade mod att understödja Jöns Pährsson, och en mängd lycksökare tillropade den-: ne att afstå — hvarom äfven talmannen gaf honom en vink — icke mindre än 51 ledamöter, eller nära en tredjedel af hela kammaren, voro af den mening, från hvars framhållande man velat hafva Jöns Pährsson att afstå. Vi sade här ofvan, att det tillhör talmannen såsom en af hans uppdrag härfluten pligt att afstyra det oskick, som uti de idkeliga ropen på proposition m. m. börjat i andra kammaren inrota sig; men vi hafva då förutsatt fullkomlig oväld hostalmannen. Huruvida denna egenskap åter är af de nuvarande, af konungen utsedde talmännen, att vänta, blir en annan fråga. Icke vittna för tillvaron deraf hos andra kammarens talman hans försök, då Jöns Pährsson talat angående första hufvudtiteln, att genast afklippa all vidare diskussion, genom att ögonblickligen efter det Pährsson slutat, ropa: Anses öfverläggningen slutad ? så att herr Blanche endast med svårighet haun ropaHerr talman! innan klubban skulle slås i bordet, icke heller samme talmans sedan till Jöns Pährsson framställda fråga, huruvida han vidhölle sitt yrkande om votering, d.v.s. huruvida han visste hvad han sade och icke förstode att han borde vara beskedlig! Någon verklig opartiskhet på detta håll torde ej vare att vänta förr än kamrarne sjelf: va få utse sina talmän; och det måste i hög grad förundra att icke, åtminstone efter sådana företeelser som de ofvannämnda, någon motion härom blifvit väckt. Den omständighet, hvaruti representationen, genom förklarandet att de ej äro kompetenta att utse sina .egna ordförande, är försatt, öfverensstämmer illa med dess öfriga rättigheter och det konstitutionella systemets väsende eller karakter.